Inte för att dra upp på reglagen på förväntningarna till max, men Love Generation är inte bara den stora behållningen i kväll.
De är grejen. Punkt.
Fyra megadrillade supertjejer i svartvita superhjältinnedräkter som får kvartetten att se ut som levande X-women-animeringar på scenen.
Hade fjärde schlagerveckan utspelats i Moskva i stället för Malmö hade jag kutat till närmaste wechsel-kontor, tagit ut alla rubel på sparkontot och satt dem på kvällens shownummer. I Östeuropa hade Love Generation svischat vidare som en racermissil.
Men det är förstås ett resonemang lika hypotetiskt och ovidkommande som de flesta andra spekulationer som flyger genom luften i skrivande stund. Nu kom för övrigt en publikundersökning in på min vänstra flank. Den hävdar att Melody Club kommer att krossa i kväll. Å andra sidan satte motsvarande jätteenkät en käppviftande Neo - någon? - på solklar förstaplats i fjol.
Man får nöja sig med det lilla man har.
"Dance alone" är startfältets modernaste låt. Dansant hitpop producerad av Mr Gaga. Att Redones dänga nu ska bedömas i samma andetag som Lasse Stefanz gubbagung och Bengtzings bonnaschlager är ju... ganska bisarrt. Och, "Dance alone" är en synkroniserad fröjd för ögat. Ett elegant och lyxigt shownummer med hydraulisk miniscen inklusive en bländande promenad på vita mattan. Om inte det räcker för att övertyga publiken är det något som är knas här.
Årets schlagercirkus har sett två storfavoriter landa i Globen enligt tidtabell. Först Danny, sedan Saade. Två idoler i rätt ålder, med rätt publik och en tydlig popprofil som brukar generera drösvis med telefonröster. Men vilka röstar på tjejband?
Melodifestivalen har inte direkt en lång och stolt tradition av succékvartetter i Globen. Det kan förvisso bero på att de få som försökt har varit för klena.
Undantaget som bekräftar regeln - fyra sommarblonda tjejer som slog igenom med dragspel, fiol och flöjt förra vintern.
Kan Love Generation göra om Timoteijtricket?