Darin och Peter Jöback var förhandstippade när årets Melodifestival drog i gång. Men det var ju då.
När finalrepetitionerna inleds på allvar i Globen i dag känns utgången vidöppen.
Finalen är jämn. Den har inga supertoppar, men lägstanivån känns historiskt hög.
När vi är inne på olika styrkeförhållanden så är ju en viss Anna Bergendahl favorit hos såväl oddsmakare som i läsarundersökningar. Inte utan anledning heller.
Och även om jag tror att kön spelar mindre roll när den här tävlingen avgörs så har sju av de tio senaste årens vinnarbidrag trots allt haft kvinnliga sångare.

Trender

Tjejdominansen är lika tydlig om man koncentrerar fakta till de två senaste säsongerna:
2008 vann Charlotte Perrelli före Sanna Nielsen.
2009 vann Malena Ernman före Caroline af Ugglas.
Betyder detta något på lördag, och i sådana fall vad?
En teori inför årets schlager-SM är att svenska folket tycker att det är dags att skicka något annat än classic Lena Ph eller Carola till Eurovision, men det är i så fall inget som talar mot tjej-trenden. Det handlar mer om en längtan efter något nytt. Det kan lika gärna handla om Timoteij som Saade.
Inför dagens mangling- jag planerar att sitta i Globen och studera repen mellan 12 och 21 ungefär - behöver vi bara konstatera att i slutändan har ingenting någonting med statistik att göra.
Inte ens bästa låten behöver betyda något.
Det är i tv det brukar avgöras. Bäst i rutan vinner.
Fördel tjejerna, alltså.