OSLO. Aj! Det kändes inte skönt att få den väckarklockan i skallen. Men kanske var det nödvändigt.
Nu finns bara två nödutgångar kvar för svensk schlager: Göra om Melodifestivalen - eller bojkotta hela skiten.
Efter de senaste årens fiaskon hängde svensk schlager på repen. Nattens knockout var egentligen logisk.
Mycket riktigt sa det bara tjong i ballongen.
Sen var Sveriges tid som stormakt i Eurovision definitivt över.
Vi kan beskriva den känslan som en smula, eh, omtumlande.
Nu ska jag inte göra mig själv till huvudperson i det här trista dramat, men när Danmark utropades som sista finalist i natt blev jag brutalt överfallen av norsk press.
Det var som om Sveriges superflopp var det största som hänt norrmännen, och jag kan på sätt och viss förstå glädjebubblande jakt efter svenska citat. Och jag uttryckte det som det norska hoppet Didrik Solli-Tangen:
- Jeg er i sjokk!
För trots att finalplatsen aldrig kändes säker - ni kan inte säga annat än att ni blivit varnade - så fanns den absolut inom räckhåll hela tiden.
Och lilla Anna var bra igår. Lite spänd till en början, men hon kan ändå gå rak i ryggen ur det här.
Att vi, för första gången någonsin, inte ens kvalar in till finalen är en superflopp - men den är inte Anna Bergendahls.
Misslyckandet är SVT:s.
Om vi ser på det här underliga men underhållande spektaklet som kallas Eurovision som ett EM i musik, så kan vi kalla Christer Björkman för förbundskapten.
Enligt den traditionella blågula sportlogiken borde han avgå direkt efter fiaskot.
Men skulle det göra någon skillnad?
Det var ju inte direkt han som skickade "This is my life" till Oslo i vintras, det var svenska folket.
"Melodifestivalen" är fort- farande klassisk lördagsunderhållning med både topp och bredd.
Behåll den idén, men gör om reglerna.
Skippa det där banala telefonröstandet i finalen och överlämna huvudansvaret till experter till exempel.
Jag har hånat schlager-SM:s internationella jury tidigare, men gör en pudel här och nu:
Voff.
Jag hade fel.
Juryn var rätt ute. Monsieur Babar och gänget gav ju Salem Al Fakir och Eric Saade klart högst poäng i Globen. När de röstat befann sig "This is my life" bara på en delad sjätteplats.
Alternativet till en redesign av svensk schlager är det som drabbade min mejlbox som en monsun i natt:
Lägg ner skiten.
Ge Eurovision Song Contest det där fingret som sitter mitt i handen och låt Melodifestivalen bli en nationell angelägenhet.
Italienarna har ju gjort något liknande, men är de verkligen lyckligare för det? Jag tror inte det. De är bara dåliga förlorare.
Jag tror att schlager-SM behöver schlager-EM för att behålla sin lyskraft.
Tills vidare får vi skaka av oss huvudvärken den här enorma väckarklockan åstad- kommit och bygga om hela tjotta- ballongen från grunden.
Christer Björkman & co måste agera. Eller erkänna sitt ansvar för fyra raka fiaskon och avgå.
Det är ett jävla eländes elände det här, men i morgon är förhoppningsvis fortfarande en annan dag.
