Foto: Cornelia NordströmFoto: Cornelia Nordström
 Foto: Cornelia Nordström
Foto: Barry Schultz/Sunshine/RetnaukFoto: Barry Schultz/Sunshine/Retnauk
 Foto: Barry Schultz/Sunshine/Retnauk

Mats Olsson: Så cool att det gjorde ont

Publicerad

NEW YORK. Kontrasterna kunde inte ha varit större.

David Bowie satt, eller halvlåg, på en säng på ett hotellrum.

Han drack te och rökte.

Han var så cool att det gjorde ont.

På en stol bredvid satt jag.

Jag var inte lika cool.

Det bör ha varit i februari 1974, jag hade en månad tidigare flyttat från tidningen Arbetet i Malmö till Expressen i Stockholm och min första utlandsresa för tidningen gick till Amsterdam.

Jag skulle intervjua David Bowie.

Jag hade varit på presskonferens med Rolling Stones i Danmark en gång, men detta var både nytt och skrämmande: Jag och David Bowie ensamma i ett rum.

Eftersom jag var – och alltid kommer att vara – en lallare från Dalaplan i Malmö hade jag aldrig kommit ens i närheten av elegansen på hotellet som David Bowie bodde på i Amsterdam, det kändes som om de inte skulle släppa in såna som mig.

Intervjun måste ha ingått i en PR-turné för ”Diamond dogs” och jag ville gärna prata med David Bowie, inte minst för att min vän Lennart Persson och jag var väldigt förtjusta i hans ”Pin-ups”, ett album där han gör covers av gamla sextiotalsband som vi alla älskade – allt från Pretty Things till Kinks och The Who.

Det var liksom en annan sida av David Bowie, långt från Major Tom och Ziggy Stardust, få visste ens om att han som Davy Jones en gång börjat som sångare i ett rhythm & blues-band som försökte låta som Rolling Stones och de andra.

När artister gör den typ av intervjuer jag pratar om vill ofta PR-folket att de enbart ska prata om den senaste produkten, men minns jag rätt pratade David Bowie villigt om precis allting.

Det är, å andra sidan, inte mycket jag minns.

Mest hur skräckslagen jag var.

Det var knappt jag vågade gå in i ett så fint hotellrum där David Bowie satt eller halvlåg på sängen. Det flöt en eller annan kanal utanför fönstret – vi var trots allt i Amsterdam. När han sa hej och sträckte fram handen visste jag inte om jag skulle skaka den eller kyssa den.

 

Jag tappade pennan.

Jag tappade anteckningsblocket.

Bowie drack te, han rökte nåt som luktade annorlunda, det kan ha varit Gauloises.

Jag hade visserligen sett bilder på David Bowie i klänning, men i mitt umgänge eller i mina gamla Dalaplans-kretsar fanns ingen som David Bowie.

Han var som från en främmande planet.

Som en man som föll till jorden.

Jag hade aldrig insett eller förstått det androgyna, det där som både Mick Jagger och Elvis Presley har och hade, och som David Bowie alltid var så naturlig i.

Men Bowie hade gentemot de andra mer gammal engelsk elegans över sig, som en ”Downton Abbey”-figur på heroin.

Och där satt jag i en gammal, vit anorak och svettades.

PR-kvinnan kom så småningom in och sa:

–David, it’s time to …

David Bowie höll upp handen han höll ytterligare en cigarett i och sa:

–No, please, I enjoy talking to Mats, let’s keep going.

Jag var så naiv på den tiden, jag hade i princip bara intervjuat Grus i Dojjan, och gick stenhårt på den där grejen om hur stjärnan ska framstå i god och vänlig dager, medan PR-folket är uslingarna som förstör för oss alla.

 

Jag hade aldrig nåt emot Ziggy Stardust-perioden, men jag gick liksom inte på hela den teaterföreställningen, det var inte så att jag satte upp bilder på väggarna.

Det var inte förrän med ”Young americans” och därefter både ”Heroes”, ”Low” och ”Lodger” som jag verkligen föll eftersom det var där som David Bowie hittade en identitet och ett uttryckssätt som passade honom.

Han hade tidigare sökt både här och där, men även om inget han gjorde var ointressant eller dåligt var det med den mjuka, förföriska, sexiga soulen à la Philadelphia som han kom ut i en egen kostym, även om den var lånad.

”Young americans” är mitt favoritalbum med David Bowie.

Jag kan titellåten utantill och älskar när han lägger in Beatles ”A day in the life” (I heard the news today, oh boy!). Den är dessutom ett av få spår som får mig att dansa utan att tänka på det, kanske inte så konstigt eftersom han har ett äkta killerband, med musiker som Carlos Alomar, Willie Weeks, David Sanborn och Andy Newmark, bakom sig.

Under det som kallades ”The thin white duke”-turnén träffade jag David Bowie andra gången.

Han flög inte på den tiden, han åkte tåg och båt, och vi satt ett gäng i Helsingfors och väntade på tåget som skulle komma från Tyskland upp via Sovjetunionen.

Det kom inte.

Jag vet inte vad jag hade för kontakter på den tiden, men jag skrev första artikeln om detta och så småningom överdrevs det jag skrev och det spreds ett rykte i den internationella medievärlden om att Bowie blivit kidnappad i Sovjet eller att han var ”försvunnen”.

Jag minns inte.

Han kom till slut, ett dygn försenad.

Vi åkte Finlands-båt från Helsingfors till Stockholm.

David Bowie gick till sängs tidigt, men jag satt i en bar med både Marc Bolan och Iggy Pop tills solen gick upp.

Jag la i går ut en bild på New York Posts förstasida på Instagram och hade det låtit om Instagram-notiser så hade det rasslat konstant sen jag la ut den.

 

David Bowie betydde nånting djupt och innerligt för många.

Han var verkligen en av de stora.

Vissa av mina Twitter-följare hävdar att han var störst.

Kanske det.

Ändå tog han aldrig den närmaste eller mest bekväma vägen.

Han ville nytt, han ville annat, han provade många olika kostymer och ibland blev det fantastiskt, ibland blev det bra och en gång blev det Tin Machine.

När han gjorde en sorts comeback för tre år sen satt jag vid ett köksfönster i East Harlem och lyssnade på ”The next day” och den makalösa ”Where are we now?”.

Det gick rykten om att han var sjuk redan då och kanske kan man känna både nostalgin och sorgen i texter och melodier om hur det var förr, hur det var då, hur Berlin var en annan stad när David Bowie och Iggy Pop under nåt år gjorde den till sin och hur en sån tid aldrig mer kommer tillbaka, hur åren och åldern långsamt, men säkert för oss närmare mannen med lie.

Hans senaste… hans sista album, ”Blackstar”, tar ett ännu längre steg.

Det kan vara inbillning, eller ett sätt för oss överlevande att bygga en myt, men det känns som om David Bowie visste exakt hur nära döden han var när han skrev och spelade in.

Men behöver inte ens titta på den mästerliga videon av Johan Renck, det räcker att lyssna på ”Lazarus”:

 

Look up here, I’m in heaven

I’ve got scars that can’t be seen

 

Jag satt en sömnlös natt i mörkret i Tribeca och lyssnade på hela albumet.

Det var så sorgligt att jag började gråta.

Han tar än en gång med oss på en resa, den här gången med en jazzgrupp under ledning av saxofonisten Donny McCaslin, men han släpper aldrig backspegeln med blicken, han vet exakt vad han vill, vad han har gjort och han verkar också veta att detta är slutstationen.

Det är så bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen eller titta.

Det finns, eller fanns förr, en maxim om att riktig rockmusik ska vara skitig och rå.

Kanske det.

Men det finns alla sorter.

David Bowie gav oss alltid en doft av den finare världen.

Och faktiskt minns jag att han luktade väldigt gott den där eftermiddagen på ett hotellrum i Amsterdam för mer än 40 år sen.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag