Wow, säger jag. Sicken kvalitetshöjning. Tänk vad lite frihet kan göra. Så bra som idolerna var i går har de inte varit på hela säsongen. Erik drog ned stående juryovationer. Calle hittade hem som den rocker han faktiskt är. Medan Mariette till slut skippade skyddsnätet och hoppade med en brinnande ”Because the night”.
Jag fick mersmak för första gången på länge. Och det tror jag idolerna också fick. Tänk att få välja själv, engageras, passioneras – i stället för att gisslas av något tramsigt krystat tema: Las Vegas, var det förra veckan. Det hade nästan ingenting med musik att göra. Reza fick prata om sina röda ”lappar”. Laila Bagge fick visa rumpan. Och resten spela barnsligt förtjusta över att få kläs i paljetter och frack.
Stundtals glittrade det ganska fint i tv-rutan. Men det skulle en cirkus också göra. Det betyder inte att ett clowntema vore en bra idé.

”Idol” framstår lätt som bara yta. Men programmets stomme utgörs faktiskt av personligheter.
Som tittare vill jag veta vilken musik idolerna brinner för och hur de skulle ta scenen om de fick välja själva. Det är hundra gånger mer intressant än att vecka efter vecka se dem göra det bästa av tema-tvångströjan.
För allvarligt talat. Vad ska vi ha den till? Vad är det som är så himla utvecklande med att tvingas till att sjunga nåt man nästan hatar? Hade Lykke Li eller Salem Al Fakir blivit bättre artister om de fått sjunga r’n’b-hits i sex månader som en ”utmaning” innan det blev dags för skivdebut.
Tror inte det va.

För övrigt kan jag fortfarande inte fatta att Mariette hängde löst i går. Men röstningsrekordet är ändå nån sorts tröst. Det var som att svenska folket tänkte att nån måtta får det vara, och gick loss på telefonerna. Stödröstade helt enkelt.