Ranelid går i samma fälla som jag trampat i tusen gånger. Han har spår av maffiablod i sig. Han vill hämnas. Åren slipar inte hans vrede. Han är förbannad. Han är rättmätigt upprörd över en del av de orättvisor han råkat ut för.
Jag skulle också vilja ha bästa sändningstid och över en miljon i publiken när jag fixerar kameran och berättar om vad jag varit utsatt för. Men att återigen namnge demonerna är att förnya deras kraft, skänka dem legitimitet.
Jag skulle aldrig göra det. Jag har lärt mig något annat. Förlåtelsen. Tacksamheten.
Jag viker inte ner blicken. Jag glömmer ingenting. Jag vet vilka mina fiender är. Men jag ägnar de ingen uppmärksamhet längre. Varför skulle jag? De är i betydande minoritet om man jämför med de som tycker om det jag gör. Jag tror samma sak gäller för Björn Ranelid.
När Ranelid drar upp sina fienders angrepp på honom igen, flera år senare, så förnyar han kraften i deras hugg. Jag vet hur ljuv hämnden är. Jag förstår att han tar chansen. Men när den första sötman över återgäldningen lämnat honom, vad finns kvar då? Han förnyar bara angriparen. Han gör sina fiender mätkigare än vad de är. Han sätter vapen i händerna på dem. Han går i sin egen fälla.
Det enda riktiga hade varit att skåla för de namngivna plågoandarna. Det enda rätta hade varit att lyfta på hatten för Per Svensson och Linda Skugge. Skåla för dem. Skratta bort deras rapp. Läk dina sår med barmhärtighet och förlåtelse. Glöm dem inte. Glöm dem aldrig. Men ägna dem ingen uppmärksamhet. Leta inte upp mörkret. Det hittar dig ändå.
Min egen författarbana har klantats av orättvisa och lögnaktiga beskyllningar. Också jag har rullats i tjära och fjädrar av den nya tidens cyniska mobbare. Jag har hånats dagligen under humorns stora fana. Jag har inte längre haft tolkningsföreträde till mitt eget liv. "Det är ju bara på skoj" har det hetat när mobbarskaran slagit till med rå kraft.
Men det är inte på skoj. Deras hat är ofantligt stort. Men deras hat har ingen möjlighet att röra sig in i mig om jag inte själv väljer det. Deras hat är vampyrer. Det är jag som måste bjuda in det för att det ska kunna skada mig.
Man kan faktiskt välja att gå därifrån, vända andra kinden till. Man kan be för sina fiender, önska att de ska ta sig ut ur det andliga mörker de sitter fast i.
Man kan vara manad till större saker än att jaga obetydligheten med ljus och lykta. Ett författarskap handlar om att stå pall för alla dem som tar sig friheten att anonymt degradera sig själva. Ett författarskap handlar om att skriva, skriva, och sedan skriva lite mer.
Hatet är ljuvt men det bryter bara ner.
