Jag såg "Mamma Mia", musikalen alltså, första gången i Melbourne 2001, och det är fortfarande mitt absoluta halleluja-moment i musikalväg. Alla, precis ALLA stod upp och skrålade med i Abba-låtarna, ALLA låtarna, inte bara i finalen.
När jag såg om musikalen i Stockholm var det inte riktigt samma grej. Visst, folk gungade med och klappade händer i smyg, men vi svenskar är som alla vet ett lite mer ängsligt folk.
Därför hade jag inte jättestora förväntningar på singalong-versionen av filmen "Mamma Mia" när jag gick dit i går.
Men herre-min-je vad jag gick bet!
Det här var det roligaste jag har varit med om sen Framnäs brann!... eller nåt.

Scenskräck. "Babsan" var allsångsledare och gjorde Expressens Malin Roos rejält nervös när hon kom med micken. Foto: Sven Lindwall Huvudpersonen "Sophie", Amanda Seyfried, hade knappt postat sina brev till de tre papporna förrän biopubliken ställde sig upp och stämde in i "I have a dream".
1,5 miljoner svenskar har redan sett "Mamma Mia" sedan premiären i juli och att låta alla oss Abba-fans som redan kan varenda stavelse få sjunga duett med Meryl Streep och Stellan Skarsgård är ett fullständigt genidrag.
"Ladies night" kan packa ihop och dra Peter Stormares gamla kalsonger över sig.

Detta, mina vänner, är den perfekta möhippe-grejen, lyckopillret till polaren som har blivit sviken, festen för hela familjen.
Som karaoke - fast mycket roligare.
När jag var liten hade jag ungefär lika råttfärgat hår som nu, men eftersom min kompis Nina hade ännu mörkare hår, fick jag vara Agneta, jag var ändå nyansen ljusare.
Det tyckte jag var en turlott.
På "Mamma Mia" sing along kan jag till och med vara Björn.
Så, till alla polare i Jönköping: gimme gimme gimme biobiljetter, nästa gång jag kommer hem ska vi på bio!