Han skulle kunna välja ett mer diskret ställe, eller nöja sig med att lägga benet uppepå och stretcha ut.
Istället hoppar Ingemar Stenmark JÄMFOTA upp på den typ 1.30 höga muren.
Från stillastående, barfota, som ingenting.
Lika knäckande som det är att se Stenis fysik (fan, han är ändå 55), lika fascinerande är det att se hur han fortfarande ger allt när det gäller, älskar att testa gränser.
"Är det nån gång man ska hålla andan så är det i dag".
Antagonisterna får, liksom in the good old days, bränna energi på att försöka "knäcka Stenmark".

Även om de andra stjärnorna i "Mästarnas Mästare" gör sitt bästa för att baissa och skoja bort, så ska man veta att de alla är enorma tävlingsmänniskor, och det är när glöden bränner till som programmet är bäst.
Som Evy Palm!
Det var underbart att höra krutgumman påpeka att "nattduellen är kvar" och väl där hugga som en kobra.
Och Hanna Ljungberg!
Fortsätter att vara lika seg och envis som hon var på fotbollsplan, och tänker inte skänka en tum till Ingemar Stenmark i kampen om slutsegern, hur ont det än gör.
Jag vet inte om det är något SVT har tänkt på, eller om det bara är en slump, men det känns som om årets deltagare har en gemensam nämnare.
De flesta har haft en lång och ganska bökig väg till toppen, verkligen fått slita varg för framgångarna.
Hanna, med alla sina skador, Kenny Bräcks helvetes-krasch och George Scotts trassliga barndom.

Det gör att återblickarna i "Mästarnas mästare" den här säsongen är extra gripande, men de väcker också frågor.
Varför blev inte Robert Prytz uttagen till VM 1990, hur tänkte förbundskapten Olle Nordin?
Och varför fick inte Pekka Lindmark följa med och ta emot folkets kärlek i Kungsträdgården efter Tre Kronors VM-guld, egentligen?
När stjärnorna säger A, vill man ha B.
Nästan så man skulle behöva ett uppföljningsprogram på "Mästarnas Mästare".