Alla som var där vet. Ingen av oss utvalda tvivlar. Gissa vad? Ni andra var på fel plats. Oavsett var ni än befann er.
Han är 74 och ser ut som en sådan där hattfarbror som bara hamnar i tidningen när han blivit rånad.
Men Leonard Cohen är värd löpsedlar av helt andra skäl. Han har aldrig varit bättre, aldrig mer kär och galen. Det är nästan så att man skickar en tacksamhetens tanke till den där managern som stack med pengarna. Annars hade inte Cohen gjort den här turnén. Men han behöver stålarna. Och vi behöver sannerligen honom. Han lär inte ha varit ute på någon större turné under de 15 senaste åren. Och det här är sista gången.

Det börjar direkt med magi extra allt. "Dance me to the end of love" och en delvis omarbetad "Future".
Killeröppning. Cohen omger sig med glimrande musiker med den formidable gitarristen Javier Mas i spetsen. Allt serverat på perfekt volym. Och med kärlek och värme mellan varje sträng, i varje skiftning.
Cohen kryper ihop som ett litet barn, kommer oerhört nära och förför och frälser.
Och den numera rökfria rösten är klar och tydlig, men ändå så där djup, eftertänksam och uttrycksfull. Man hör varje kommatecken. Och rösten gifter sig så fint med den musikaliska partnern Sharon Robinsons souliga motstämma.

Och en låtlista att dö för: "Everybody knows", "I'm your man", "Take this waltz" och "So long, Marianne" och framför allt "Tower of song".
Tre timmar höll gubben på! Tre timmar!
Vad var bättre? Van '73? Nej. Dylan '66. Kanske. Eller Elvis '55. Möjligen det.
Min mest givna femma någonsin under mina 20 år som recensent.