Fast det börjar faktiskt med kanonmat. Efter nåt religiöst flum siktar hon på pojkvännen med skarpladdade pistolen och videoskärmarna fylls med typ hjärnsubstans. Jag som trodde det var en familjeföreställning.

Fast det är bara på låtsas. Som det mesta i hennes osannolika värld. Hon låtsas så mycket att hon glömmer hjärtat på kuppen. Dessutom verkar hon helt sakna humor. Åtminstone inledningsvis.

Det är tre år sedan hon var här senast. Närmare bestämt den 12 augusti 2009. Tendenserna var tydliga redan då. Hon vänder sitt förflutna ryggen men saknar kompassriktning när det gäller klivit in i framtiden. Då som nu slänger hon till publiken en halvhjärtad "Vogue" och en helt okej "Like a prayer".

Lustigt nog envisas hon fortfarande med att leka Yngwie Malmsteen. Med lika varierat resultat i dag som för tre år sedan.

Showen är oerhört ambitiös. För att inte säga pretentiös. Det är mer glammigt Broadway än skitig rockklubb. Danstruppen jobbar hårt för den minimala lönen (som det påstås handla om) och ljusmästaren har säkert tvingats starta upp Barsebäck igen. Och på videoskärmarna visas en försvarlig del av filmhistorien. Sen att man inte fattar ett dugg vad det handlar om är en helt annan sak. Det kanske inte ens är meningen att man ska förstå. Bara åka med. Och om det vore så väl.

Hon fokuserar på nya skivan. En skiva som sågades jäms med fotknölarna . Och som inte blir bättre bara för att hon luftar den på en jorden runt-resa.

Premiären på turnén i våras lär ha varit hemsk. Nu flyter showen. Men alla de nya låtarna har inte blivit bättre. Jag träffar folk som lämnade Parken för tre år sedan. Ursinniga för hennes publikförakt. Och visst jublade publiken mellan låtarna i natt men det var ingen Madonnafest. Fel låtar hade fått följa med helt enkelt. Och de gamla låtarna som tycktes få följa med på nåder hade arrangerats om till oigenkännlighet.

Redan en timme in i showen började folk trava hemåt.