Upplägget liknar den bejublade showen "500" som spelades på Lunds stadsteater. Fast den gången skojade de med historien. Nu tittar de i backspegeln och upptäcker att livet är en enda lång lista.
Under humorfestivalen i höstas samlade de in förslag på listor, typ "Lägga stenplattor. Hångla upp en tiopoängare".
Alltså måsten vs drömmar.
Den här gången spelar de för mer än dubbelt så många i Lunds utkanter ("att ta sig hit känns som en tipspromenad i Tjetjenien"). Och de har lyckats skapa en intim teatersalong i en svettig handsbollarena ("ser ut som en korsning mellan en delfinal i Melodifestivalen och Kim Yong Nams vardagsrum").

De håller publiken i ett järngrepp i två gånger två timmar.
Första akten känns lite som en startsträcka. Där det är glesare mellan skratten och lite nerver med i leken.
Johan tar sig reflexmässigt på örat, Anders säger "trevligt" så fort nån i publiken kastar in en replik. Men publikskämt är överskattade. Och det är möjligt att Lund gillar att skoja om Malmö som en belägrad stad.

Fast värst är skämt med nazihälsning. Inte snyggt samma dag man firar Förintelsens minnesdag.
Men det händer grejer i andra akten, som är skrattfest extra allt. Anders, som är den mest slagfärdige, lyckas med något så uttjatat som att driva med vuxna och deras mobiltelefoner.
Johan, som på sätt och vis är den som är mest självutlämnande, skojar om hur kan text-tv-sidor utantill.

Avslutningen med ett dansnummer där den jätteplatt-tv:n får lufta sina lurviga är lysande.
Liksom den "Grotesco"-inspirerade sången.