Inte för att jag har något emot den charmige snickaren. Han är säkert världens finaste. Det är hans dans jag lackar ur på. Samma barnsliga knep varje vecka. Willy, 63, klär ut sig i Fantomen-cape/Zorrohatt/ sparkbyxa och sen skakar han rumpa som en glad fyraåring på dansgolvet. Har du tur lyckas du urskilja vilken dans det rör sig om.
Det kändes fräscht de första veckorna. Lite befriande på nåt sätt. Upproriskt? Nja. För Willy är verkligen inte först i genren. 2006 slutade Peppe Eng femma, och året därpå blev Lasse Brandeby fyra. Avfärdade av juryn - älskade av tittarna.Nåja. Hälften av tittarna. För det Willy och hans gelikar gör är att dela svenska folket. Hälften som röstar i "Let's dance" vill se bra dans, och hälften nöjer sig med att se nåt lättsamt fredagsskojsigt. Gärna så tokroligt som möjligt.

Men eftersom Willy är ensam i sin gren, blir den senare gruppens genomslag så mycket större än den förras. Med "Rädda Willy"-kampanjen har Willy blivit en starkt lysande symbol som får hela det tokroliga gängets röster. Det är som med schlagern, och då kanske främst eurovisionen, där de seriösa bidragen konkurreras ut av galna kostymer och plojlåtar. Crazy-numren sticker ut, men vill vi verkligen kolla på en tävling som enbart består av clowner?
Visst, vi kan ha ett "Let's dance" där deltagarna gör den döende svanen till ackompanjemang av pruttkuddar. Men då har liksom poängen gått förlorad. "Let's dance" behöver vara en riktig tävling för att behålla dramatiken som ger showen dess existensberättigande.