För ni minns väl den? Det var vintern 2006. Ingen hade ännu riktigt förstått vad "Let's dance" var, och Måns Zelmerlöw var en trulig "Idol"-femma på 19 år, som knappt orkade släpa sig till träningslokalen. Han var praktiskt taget en nobody. Sen hände det: Måns blev besatt av att slå Anna Book, tog till slut hem hela "Let's dance"-skiten, och i dag leder han ett stort underhållningsprogram nära dig.
Så kan det gå. Eller med andra ord: Än kan mycket hända. Men om vi bortser från undantagen och håller oss till reglerna, så finns det en danslogik som säger att Galli och Sauk har de rätta talangerna.

Sauk är årets Morgan Alling - en lynnig, men älskvärd skådis med oanad dansförmåga. Som programledare för "Riket" framstod han närmast som en läskig galning. Men i "Let's dance" blir han plötsligt mänsklig, när glädjen över de höga poängen lyser igenom masken. Såg ni hur han log i går? Log nästan hela tiden.
Galli har andra kvaliteter. Ett oskrivet blad för tittarna, mjuk som Anna Book, ödmjukt vänlig som Magnus Samuelsson. Det är lätt att tycka om Galli som stod för gårdagens vackraste dans. Men det finns utmanare. Mysgosige Mattias kunde bli en ny Zelmerlöw - om han bara vågade fladdra ur den där blyga kokongen. Gudrun Schyman, verkar, liksom sina föregångare ponduskvinnorna Arja Saijonmaa och Elisabet Höglund, beredd att gå hur långt som helst för att vinna.
Och sen har vi Willy. Ständigt denna Willy. Hans utstrålning vädjar till hjärtat. Men det räcker ändå bara i en fyra veckor till - max. För i det bittra slutet är "Let's dance" en danstävling och inget annat.