Inte ens Lasse Brandeby var så bra på att dansa dåligt. Och han dansade riktigt dåligt. Ändå räckte det bara till en fjärdeplats.
Men här står vi alltså. Med en sprallig gubbe som liksom ursäktar varenda firmafestdans man själv levererat på fyllan.
De roliga gubbarna håller alltjämt den svenska - i ett järngrepp. Tv-tittarna är som outröttliga.
Och visst får man hylla Willy, men jag kan allvarligt inte förstå dem som hävdar att han dansar bra. Hur då? När gjorde han det? För när jag kollat ser det mest ut som att han gått vilse på dansgolvet. Rumpan skvalpar, armarna fladdrar, men munnen är glad.

Den där glada fejan och det tuggande snacket kan tydligen göra slarvsylta av vilken 40-poängsdans som helst. Publikens röster väger så tungt att enda sättet att vinna över Willy är att bli lika populär.
Men regler är regler, och de är till för att ändras. I den brittiska motsvarigheten "Strictly come dancing" är det juryn som har sista ordet.
De två par som så att säga hänger löst, får dansa upp igen och sen väljer juryn vem de vill rädda. Ändringen infördes i säsong fem, och jag vet inte om den gjort britterna lyckligare, men jag tror tyvärr inte att det skulle funka för oss.
Med ett sånt system hade Tony Irving & Co skickat hem Willy så fort de fick chansen. Jag tror att vi hade missat nåt då.
Willy besitter en stilla värme som skaver sorgkanterna av tillvaron. Det behövs ibland det med. Därför behåller jag hellre reglerna och låter folket säga sitt, även om det mycket väl kan innebära att jag tvingas se Willy dansa i en final där han egentligen inte har att göra.