Rakryggad, smart och självklar svassar Björn Ranelid in på "Let's dance"-golvet. David Hellenius håller på att presentera årets deltagare för pressen och beskriver författaren som i god form, något han själv knappas vill förneka.
- På fystesterna hade jag 127 procent.
Men så många finns det väl ändå inte?
- Man går efter det förväntade. Jag ljuger inte, jag har sett papperen.
Inga gamla krigsskador som kan slå till?
- Jag kan inte snurra för mycket - jag blir yr. Jag har en skada från när jag föll när jag var liten.
Som en superhjälte med bara en enda akilleshäl, finns det inget som kan stoppa författaren.
- Jag ser inte hinder, inga hot, inga konkurrenter. Bara glädje. Men blir jag bara lite bättre, har jag bevisat att man vågar göra detta som författare. Du kan nog inte utsätta dig för större risker i börsnoteringar för de självutnämnt intellektuella. Men de begår ett misstag, för de har inte förstått att alla Nobelpristagare i medicin, fysik, kemi och litteratur de avslutar festen med dans.
Du har sagt att att det finns belackare som skulle tycka att det var roligt om du gjordes till åtlöje...
- Det är klart att det kommer finnas, säger Ranelid men ändrar sig mitt i ett och samma andetag:
- Absolut inte. Jag har fått August-priset, varför ska de se ned på mig? Jag har skrivit en bok om Jussi Björling och Stig Dagerman. Jag blir den ende Augustvinnaren som har ställt upp i "Let's dance" och varit med i "Stjärnorna på slottet".
- Du ska vända på det, du ska inte in i fållan och matriserna att man måste se till det som är negativt och klandervärt.
Varför ställde du upp då?
- Det är min plikt att vara där folket är, det var Vilhelm Moberg och Ivar Lo. Jag sitter inte i Akademien och gömmer mig och är känd för en promille av Sveriges befolkning. Du ska fråga dem i stället varför de inte är ute bland folket. Det är en folkbildarinsats.

Upprymd - men snäll

Men du har ju velat väldigt mycket fram och tillbaka kring din egen medverkan. Varför?
- Dels fanns inte tiden, nu tog jag den tiden. Dessutom trodde jag inte att jag skulle kunna lära mig de här koreografiska mönstren. Du utsätter dig för en risk eftersom att man kan ha vissa förutfattade meningar om vad en författare ska göra, säger Ranelid glider tillbaka till nyckelordet "åtlöje".
- Men du kan nog inte komma på ett enda objektivt skäl till varför jag skulle göras till åtlöje. Har jag inte kroppen för det? Jag har varit idrottsman. Jag är den som har varit mest idrottsman ihop med Frank Andersson, vad är det du tror jag inte klarar av?
Björn Ranelid är i gasen, upprymd på gränsen till upprörd. Men snäll. Han tar min hand, tar ett litet steg närmre och låter Ranelidskan sprudla:
- Jag bestämmer mig för att göra mig immun mot detta. För det första har jag sagt från första stund att jag ska lära mig någonting och att det är jag som är lärjungen. Glädjen består i att jag kan visa att jag kan lära mig något, och att jag vågar göra detta i direktsändning. Du kan inte göra något mer utsatt än att ställa dig och dansa en fredagskväll inför två miljoner människor.
- Jag är mer djärv än hela Svenska Akademien tillsammans. Jag vill att du skriver det. Så här "bom" ska du sätta det.
Kan du ta kritik då? Vad säger när du blir sågad av Tony Irving?
- Då säger jag ingenting. Han har rätt.
Klarar du verkligen av det?
- Absolut. 98 procent av mitt liv är jag tyst, fortsätter Ranelid. Sen kysser han mig gentlemannamässigt på handen innan han går.