I princip alla inbjudna experter var ense om att sexuella trakasserier finns även på scenkonstens arbetsplatser. Bara en gick emot: Dramatenskådespelaren Lena Endre. Hon ifrågasatte det statistiska underlaget i Ekots undersökning. Hon framhöll att av de 290 kvinnliga skådespelare som hade svarat hade 132 någon gång under sin karriär upplevt sig sexuellt trakasserade.
-Vilket årtionde vet vi inte. Det är illa för dem som blivit utsatta, men det är lika illa hur media blåser upp statistik. Inte undra på att jag och många med mig inte känner igen sig.

Direkt till Endre

Under frågestunden riktade sig Solveig Ternström (C), skådespelare och politiker, direkt till Endre och undrade om hon verkligen aldrig varit med om några sexuella trakasserier på teatern? Själv välkomnade Ternström att Ekot äntligen lyfte fram det som hon själv sett men som varit svårt att tala om under hennes karriär.
-Det är en sexuell bransch, vi jobbar med det mest intima. Tar man på sig de glasögonen blir ju hela livet ett sexuellt trakasseri, sade Lena Endre som när Ternström envisades, till slut ändå tillstod att jo, visst hade hon sett kollegor blir utsatta för sådant som de inte ville bli utsatta för.

Vilja ha makt

Kvinnor måste utbildas till att vilja ha makt, till att vilja bli regissörer, menade Charlotta Denward på Filminstitutet som funderat mycket över att de flesta svenska filmregissörer är män.
På Riksteatern måste ledningen numera motivera valen av regissörer och skådespelare för att ta sig ur traditionella könsstrukturer, berättade dess vd Birgitta Englin. Medan Englin, liksom Charlotta Denward, ser specifika krav från politikerna som en väg till ökad jämställdhet och större konstnärlig frihet, lyfte Sture Carlsson, förbundsdirektör på Svensk scenkonst, i stället frågan om höjda anslag.
-Aldrig tidigare har vi haft så många uppsägningar på teatrarna som i fjol. Det här är en del av det ekonomiska klimat som råder i branschen.