KAMP MOT INRE RÖSTER

Ibland dök han

upp på arkitektkontoret där jag jobbade. Han talade om olika ljud som störde honom. Det kunde vara röster och han sa att det var onda makter som var efter honom och ville honom illa. Jag sa emot honom och sa att det finns inga onda makter bara onda människor. Och du bara tror att du hör de där rösterna. Han blev oerhört arg och sa att antingen tror du på mig eller så har du tagit parti för de onda makterna. Han sa det på ett sånt sätt att jag kände att jag måste passa mig. Jag prövade några gånger till att få honom att inse att de där rösterna bara fanns i hans huvud och att ingen Chatarina Larsson spelar oppositionspolitikern Grete Ancker. annan hörde dem. Det var ett stort misstag som höll på att kosta mig livet. Han tog ett kraftigt struptag och höll mig fjättrad. Till slut släppte han taget. Varför han gjorde det vet jag inte men kanske han tyckte om mig. Det var andra gången någon försökte att strypa mig och jag hade fått nog. Jag måste spela med. Hitta andra sätt att kommunicera. Andra ord som inte ifrågasatte hans upplevelser. Bara delta. Säga att det måste vara hemskt att du blir utsatt för sådana extrema plågor. Fråga vad vi kan göra? Finns det nånting som kan ändra på det som händer? Jag lärde mig att se framåt. Försökte få Ted att hoppas på en förändring. Vi letade efter terapeuter. Jag hade några kontakter. Skulle det passa? Vi diskuterade strategier och psykologi och läste böcker. Vi kontaktade amerikanska "healers". Och oftast försökte jag förleda. Få honom att byta fokus. När spelar ishockeylandslaget nästa landskamp? Vilka tror du blir uttagna? Några proffs? Kommer du ihåg vilket år som Uffe Sterner spelade proffshockey i USA? Det hjälpte en stund för Ted var genuint sportintresserad och hade ett oerhört bra minne för detaljer. Dessutom var han kunnig. Han hade läst in sig på Freud och Jung, två självklara ledstjärnor inom psykoterapin. Så när jag föreslog att han skulle träffa en psykolog så sa han frankt: "Jag vet precis vad han kommer att säga." Han fick tid för konsultation några gånger men både han och psykologen, som jag kände, blev uttröttade. Ted sa: "Kan du föreställa dig hur det känns att höra ljud hela dagarna? Ljud som aldrig slutar. Entonigt ljud som fortsätter tills jag somnar, väcker mig och fortsätter igen. Allra värst är det när jag hör en banal melodislinga som fortsätter och fortsätter det är någon som vill att jag inte ska göra musik." Trots de här svårigheterna så satt han ofta vid pianot i vår studio. Han hade också fått kontakt med Billy Butt som vi träffat ett antal gånger sedan han på sjuttiotalet försökte få över oss till USA. Vi hade även setts 1980 i New York. Han tog oss till Studio 54 i sällskap med ett antal mycket svenska modeller. Det var kul att komma in, mindre kul att vara där. Det hände inte särskilt mycket, men Ted lärde känna Billy ganska bra. Nu i oktober, 1987, hade han börjat jobba i Billy Butts studio. Egentligen var det en personlig gest av Billy som visste hur Ted led och ville ge honom något meningsfullt att göra för att om möjligt jaga iväg rösterna en bit. Han blev i alla fall anställd som låtskrivare. Samtidigt höll Tommy Körberg på att spela in en ny skiva. Tommys nye producent Billy Butt mindes en låt på vår Amerikaskiva, "Leaving the Blue Virgin Isles", som han ville att Tommy skulle lyssna på. De bestämde sig för att ha med den på LP:n Är, men den skulle vara på svenska. Billy ringde och undrade. Det hade gått flera år sedan jag jobbade seriöst med att skriva texter och jag kände mig osäker. Men samtidigt bubblade jag av oskrivna ord. Ted mådde inte bra och jag kände att det här var en möjlighet för oss att komma igång igen. Våra liv hade blivit än mer otrygga och dramatiska och texten kanske därför än mer personlig. "Himlen är oskyldigt blå", fick sammanfatta våra många gemensamma upplevelser av alla lyckliga och förlorade år. Ted läste igenom texten och tyckte om den, men ville vid det tillfället inte göra något eget sångpålägg. Ted bodde i souterränglägenheten och mamma och pappa på de övre planen. För det mesta höll han sig där. När han var hemma var studion hans normala arbetsplats men han trivdes också framför tv:n. Han kunde ligga där i soffan hela dagen och reste sig bara för att äta. Den senaste cigaretten glödde fortfarande medan han tände en ny. Mamma hade precis gått i pension och hade lite mer tid att hålla med markservice, vilket var nödvändigt för Ted var absolut inget hushållsgeni. Han slukade böcker och läste alla Jan Mårtenssons deckare. Det var de lugna stunderna.

När han inte

orkade längre försökte han slå sig fri från rösternas bojor. Glasrutor krossades. Dörrar slogs in. Grammofonskivor blev mosade. Han hotade med att ta livet av sig. Några gånger blev anspänningen för svår för mamma och pappa. De tvingades söka någon form av assistans. De ringde till mig i stan. Jag åkte dit för att tala med Ted och få honom lite lugnare. De ringde till sjukhuset för läkarhjälp. Ingen kom. En vårkväll 1988 hade Ted och jag bestämt träff på stan för att äta tillsammans. Vi hittade efter lite letande ett ledigt bord på en japansk restaurang på Kommendörsgatan. Jag var ganska spänd för Ted var inte på sitt bästa humör. Vi satt och talade lite sporadiskt tvärs över bordet medan jag kikade runt och undrade om övriga gäster kände igen honom. Jag var nervös för jag var osäker på hur Ted skulle bete sig. En sak är säker, folk talade om honom. Passade på att ge en liten gliring, kanske inte illvillig. Teds tentakler var bra mycket bättre utrustade än mina och ändå kände jag spänningen i rummet. Jag hörde inget, men Ted hörde. Plötsligt vände han sig mot ett sällskap som satt strax bredvid oss och skällde ut dem för att de snackade skit om honom. De ursäktade sig och bedyrade att de inte sagt någonting och att de tyckte om honom. Ted blev inte nöjd. Jag kände mig uttittad och skamsen och vi beslöt oss för att lämna restaurangen.

NATT EFTER NATT

Nätterna var värst.

Ted hade svårt för att sova. Han rökte oavbrutet. Tände nästa cigarett på glöden av den första. Minst två paket om dagen gick upp i rök. Askan hamnade lite varstans, brände hål i sofftyg och mattor, medan röken fastnade i väggar, textilier och kläder. Han låg i den blå soffan och tittade nära nog oavbrutet på tv. Han hade alla satellitkanalerna och zappade in sport och filmer. Han läste också intensivt. Jan Mårtenssons polisromaner blev hans favoriter. Ibland lånade han talböcker på biblioteket. Han kunde också be mig att komma ner och sitta bredvid honom och hålla hans händer. De var iskalla. Där kunde vi sitta framför tv:n tills jag inte orkade längre. När ångesten blev outhärdlig dunkade han i väggarna eller slog sönder någonting som var nära. Jag hade mitt rum ovanför Teds. När jag skrev texten till "I den stora sorgens famn", kunde jag höra honom slå i väggarna under mig. Jag skrev den med tårar i ögonen och hjärtat bultande av rädsla och vanmakt. Jag visste hur Ted plågades. Jag var rädd att han skulle göra sig själv eller oss andra illa. Eftersom vi skrev våra låtar i samförstånd, och bägge två hade argumenterbar vetorätt, var jag förvånad över att han godkände min textidé. Om någon av oss var missnöjd eller hade idéer om förändringar så var vi tydliga. Vi sa vad vi kände. Ted sa ingenting utan lät mina ord tränga in i medvetandet. Jag vet inte om han upplevde min ångest i de ord jag valde. Det var en epitaf över honom medan han levde och han borde ha insett det. Kanske han medvetet lät mig uttrycka min sorg för att både han och jag behövde det. En kväll, när jag var bortrest, hade han kommit in i barnens och Kickis rum med ovanligt stirrig blick och högra handen som en enda stor köttslamsa. Det droppade blod på golvet och han ropade att han skulle förblöda. Alla blev chockade. Kicki hjälpte honom att stoppa blodflödet med trasor och fick iväg honom till akuten. Han hade tagit tag i osthyveln med skaftet nedåt och stålskäret upp mot handflatan och sedan dunkat handen och hyveln mot bordet så att senor och blodkärl trasades sönder. Han fick akut hjälp med att sy ihop nerver och senor hos en handspecialist men handen blev aldrig riktigt bra. Jag tror att det var en reaktion på en svår prestationsångest. Han ville vara bäst eller åtminstone kunna göra sitt bästa, men rösterna stal hans kapacitet. Inget hjälpte mot de ständiga ljuden i huvudet. De hindrade honom att göra den musik han ville och han kände sig kränkt och oförstående. Varför utsätts jag för det här? Vem vill mig allt detta onda? Han var förvirrad och utmattad. Och nu med handen i gipsbandage och med smala stålsträngar fastsatta som en harpa mellan fingrarna fann han en stunds vila. Han kunde peka på något konkret. Titta, ser du, nu kan jag inte spela. Han behövde inte ursäkta sig med att problemet satt i huvudet. Ted erkände aldrig att han var sjuk. Inte för oss och inte för sig själv. Någonting i hans undermedvetna signalerade att han inte skulle klara av det. Det höll honom vid liv. Den dagen han skulle se sin egen sjukdom skulle han inte orka längre. Hans egen självbild skulle slås sönder. Och han ville leva. Det gick inte att diskutera med honom om anledningen till alla ljud och röster. Han var helt övertygad om att det var osynliga krafter som avsiktligt ville skada honom. För honom var de verkliga som fågelsång på våren och havets friska brus. Vi hör det, men kan inte alltid peka på det.

Den dagen

han vågade se sin egen sjukdom tog han sitt liv.

Teds humör

gick upp och ner. Vi hade glada dagar och nervösa dagar. För det mesta visste jag inte vilka dagar som var vad. Det visade sig eftersom. Men en dag i veckan mådde Ted bra. Lördagar. Det hade blivit en tradition att åka iväg och dricka choklad med vispgrädde med säsongens bakelser på någon av alla kaffestugor runt om Stockholm. Ofta var mina barn med för att göra utflykten lite socialt utåtriktad och improvisatorisk. Vi besökte Vaxholms stadshotell, Djursholms segelsällskap, Djurgårdsbrunn, Tant Brun i Sigtuna och oftast Drottningholms Brostuga. Resan tog kanske någon timma. Ted grävde med darrande händer in i den gräddiga bakelsen och förde skeden med den dallrande krämigheten upp mot den längtande munnen och tappade ofta hälften på vägen. Men det smakade gott. Han satt med sin lingonröda toppluva neddragen mot öronen och myste. Tände den obligatoriska första cigaretten och njöt. Tog en liten bit till. Bad om påfyllning och rökte den andra cigaretten. Jag såg hur han dröjde sig kvar i denna fria stund av tystnad. Och jag älskade honom. När askan från den andra cigaretten hade lagts till vila steg vi upp och åkte hem. Resan tillbaka mot Aklejavägen gick ofta snabbt och utan frågor och svar. När vi klev ur bilen drog Ted efter andan och sa: "Vet du, det här har jag längtat efter hela veckan."

FÖRSÖK ATT JAGA BORT RÖSTERNA

Ted behövde och förväntade sig mycket hjälp med att hålla ordning i lägenheten. Familjen ställde upp med vad den förmådde. Pappa och mamma pinnade på uppför backen för att ta hand om dagens normala arbetsinsats. Städningen, en onödigt tidskrävande syssla enligt Ted, fixade för det mesta pappa medan matlagningen fick hamna på mammas lott. Higgins behövde gå ut och han väntade glatt gläfsande på att Ted skulle sätta på honom kopplet så att de kunde dra iväg till skogs. Båda mådde bra av promenaderna, men när de uttröttade kom tillbaka hamnade de oftast i viloläge. Higgins på golvet bredvid spisen och Ted igen framför tv:n. Det var den lätta delen av all assistans. Den svåra var att fördela medicinerna. Alla piller som skulle ges på bestämda tider med bestämda doser. Ted ville inte att någon annan än mamma skulle ta hand om den uppgiften. Det var inte för att hon var bäst på att räkna dagens piller utan för hon var lättast att kontrollera. Hon gav med sig fortare än andra för hon kunde inte stå emot Teds argument varför han behövde några extra. Ted bestämde hur många tabletter han behövde helt oberoende av som stod på receptet. Mamma läste innantill och ville bara ge exakt enligt ordinationen. Hon stod emot: "du får bara vad som står på receptet." Ted sa: "då tar jag livet av mig." Inför det hotet gjorde mamma det som de flesta mammor gör. Ger efter. Det visste Ted, därför fick hon uppdraget att ta hand om medicineringen. För att vara säker på att tillgången på piller var tillräcklig, kontaktade Ted också andra läkare. Så de gånger som mamma orkade stå emellan hade han ändå alternativ. Ett telefonsamtal till någon läkare han personligen kände blev ofta ett snabbt inringt recept till ett nattöppet apotek. Det fanns ingen koordinerad kontakt mellan läkarna så alla gjorde, tror jag, Ted en tjänst i god tro. Även jag tog bilen in till Centralen och apoteket Scheeles service för akuta behov. Den sjukdom Ted hade, ägde för honom inget namn. Ingen av oss andra ville eller kunde ge en riktig diagnos. Ingen läkare gjorde det heller, i alla fall fick ingen i familjen veta. Att Ted mådde dåligt var självklart, men varför han gjorde det visste ingen av oss. Kanske vi anade, men vi lät vardagen lägga ett lätt skimmer av förhoppning över vår oro. Sjukdomen skulle kanske försvinna av sig självt. Kanske var vi också för fega, för att orka ta upp kampen med ovissheten och pressa läkarna på att ge oss ett svar vi inte ville höra. Själv ville jag skrika. Vi gick nog alla omkring och skrek. Vi skrek i tystnad så att Ted inte hörde. Ted gick till den öppna psykiatriska mottagningen i Sollentuna, så att han hade psykiska problem var naturligtvis uppenbart för oss alla inklusive honom själv, eftersom han blivit ombedd att gå dit. Men varför accepterade han det? Vad gjorde att Ted led så oerhört att han gav avkall på sin tidigare hårt bevakade integritet. Jag följde ibland med honom till mottagningen när han skulle få sin depotspruta i höften. Det var ingen rolig vandring. Jag vet inte exakt hur han tog det, men jag såg hur han själsligt vred sig som masken på en metkrok. Sticket gick rakt in i nerverna. Jag skämdes. Inte för min personliga del, men jag ville inte att någon skulle se att han gick dit. Resan med hissen var kort men syrefattig. Det var svårt att andas. Medpassagerarna stod för nära. Och de tittade på Ted. Han var inte bara min bror utan Ted, artisten. Jag visste att snacket skulle gå. Ryktet skulle spridas. Alla skulle peka.

Kicki Gärdestad berättar:

Kenneth och jag träffades nyårsafton 1966. Han var sportig och jag kom i andra eller tredje hand! Det var väl basket, skola och sen jag. Vi umgicks i nästan två år men sprang ihop tretton år senare på Café Opera. Det var 1980 samma dag som John Lennon blev skjuten. Under tiden hade Ted slagit igenom. De hade skrivit låtar och spelat i källaren på Åkervägen när vi var ihop första gången, så jag gladdes för deras skull att det gått så bra. När Kenneth och jag hade gift oss och bodde på Erik Dahlbergsgatan kom Ted upp ibland. Ofta för att låna pengar till taxiresor eller andra utgifter. Bredvid köket hade vi ett litet rum för barnen. En gång när jag låg och vilade hörde jag honom komma in trots att dörren var stängd. Ted började prata engelska med djävlarna i sitt huvud: "I´m gonna chop your heads off." Men Gud, vad är det här?, tänkte jag. Hjälp! Jag blev skräckslagen. Jag vet att han var i knivlådorna. Blodet i mina ådror isades och jag låg så stilla och tyst jag kunde. Det var första gången jag misstänkte att Ted var allvarligt sjuk. Sen åkte han iväg till USA igen och jag berättade inte om händelsen för Kenneth. Den var skrämmande, men samtidigt tyckte jag ju synd om Ted. Mitt förhållande till honom förändrades. Ibland var jag rädd för honom. Det var en jobbig tid för hela familjen. Alla drabbades av Teds oförståeliga beteende och man måste anpassa sig. Man firar födelsedagar, jular och nyår men är på helspänn av rädsla att han ska tända till om man råkar säga eller göra minsta lilla fel. Ted kunde få för sig vad som helst när man minst anade det och explodera utan förvarning. Sjukdomen var, och är, förfärlig och det är fruktansvärt, både för den sjuke och för dem som tvingas leva med den. Jag var livrädd, men det var ingen idé att bomma igen dörren, för den skulle Ted antagligen ha slagit sönder. Men det fanns glada stunder också. En dag rusade Ted in till oss och sa: "Vet du, nu är min ångest borta!" "Vad bra, grattis! Du och Kenneth borde sticka ut och fira." Och jag tror att de åkte iväg till ett fik. Ted tyckte väldigt mycket om att gå på café och dricka kaffe. Vid den här tiden träffade han Alexandra Lindholm. Jag tror att Ted mötte henne på en krog och sen tog hon kontakt med honom. Hon hjälpte till att sy scenkläder och pysslade om Ted och ställde upp på alla sätt. Alexandra och Ted gifte sig sommaren 1992. Vi kom väldigt bra överens. Hon flyttade in hos Ted och fixade och donade och hon var en jättegullig och rar tjej som ville honom allt väl.

Vid ett flertal

tillfällen behövde vi akut hjälp. Den här gången mådde Ted så pass dåligt att vi inte kunde klara av situationen själva. Han hotade både oss och sig själv. Jag visste inte vem vi skulle kontakta. Mina föräldrar hade brottats med problemet innan jag flyttade tillbaka till Aklejavägen, så de visste mer än jag. Vid det här tillfället sa de: "Du ska ringa polisen!" Det var ett orimligt svar. Skulle jag skicka polisen på min bror? Vad hade han gjort? Vad var han skyldig till? Jag ringde till Teds läkare på mottagningen i Sollentuna och bad om råd. Hon sa: "ring polisen, men säg till Ted, om han frågar, att det var jag. Om han får reda på att det var du som ringde så kommer han aldrig att förlåta dig. Han kommer att be om en annan läkare efter det här, jag är förbrukad. Men, ring polisen!" Polisen kom och hämtade Ted. Jag undrade om grannarna såg den svartvita Volvon när vi for iväg. Ted var förhållandevis lugn. Jag trodde att han skulle göra motstånd, men han gick skamset mellan de starka polisarmarna mot den väntande bilen. Vi åkte sakta in mot den psykiatriska avdelningen på Karolinska. Inga blåljus, inga sirener, bara ett bultande hjärta av sorg och en förvirrad bror. När vi kom fram tog avdelningens personal hand om Ted och jag fick sitta ner i en liten vrå i den breda korridoren. Efter åtskilliga timmar, tiden gick oroande släpigt, kom Ted tillbaka i sällskap med en vitklädd läkare. Läkaren sa att han ville tala med mig men bad mig vänta ett ögonblick. Någon halvtimme senare kallade han på mig och jag blev ombedd att sitta ner i hans lite trånga arbetsrum. Han tog tag i journalen, läste lite innantill och sa: "Jag har talat med din bror och kan bara konstatera att han har allvarliga psykiska problem. Han berättar om röster och ljud som plågar honom." Efter en stunds koncentrerad tystnad med allvar i röst och blick tittar han på mig med glasögonen halvt nedhasade på näsroten och tillägger: "Han påstår till och med att han spelat final i tennis mot Björn Borg." Jag såg på läkaren och flämtade medan jag tänkte: Vem är det som är tokig egentligen? Det blev i alla fall Ted som fick vård. Återigen var han tillbaka på Löwenströmska för att hitta balans och få medicinsk hjälp.