"Persona non grata".
Klockan är 13.29 och jag har precis klivit ur bilen vid superlyxiga "Le Mas Candille", 25 minuter på slingriga vägar från Croisetten i Cannes.
Det är här på femstjärnigt hotell med en underskönt lummig kuliss, som Lars von Trier har hållit till under filmfestivalen, och det är hit jag har blivit dirigerad för att få göra en intervju med honom.
Så "persona non grata".
Jag har precis kommit fram när jag nås av beskedet att den danske regissören blivit utkastad från festivalen med omedelbar verkan, på grund av sina uttalanden på den presskonferens som följde världspremiären av filmen "Melancholia".

"Jag är djupt ledsen"

Vi är ett tjugotal journalister från hela världen som har fått en intervju, och det är minst sagt skärrat läge.
Ska han ens komma?
Har han tvingats lämnat stan?
Hade polisbilen vi mötte vid infarten något med Triers sorti att göra?
Men han kommer.
Tio minuter efter utsatt tid, i vit hatt, svart t-shirt, och verkar inte allt för nedslagen.
- Mina föräldrar hade varit så stolta. Jag är en typisk "persona non grata" innerst inne, men det var ett dumt sätt att bli det på, säger Lars von Trier och sätter sig i högsätet.
- Mina provokationer har normalt sätt en orsak, men det här var bara ett missförstånd.
- Jag hade hellre varit en "persona non grata" för något jag menar än ett dumt skämt.
von Trier talade bland annat om judar, Susanne Bier och nazism, påstod bland annat att han "förstår Hitler".
Ångrar du vad du sa?
- Jag antar att jag ångrar vad jag sa, att jag sa det på en presskonferens, men det betyder inte att jag inte skulle kunna säga det till mina vänner.
- De känner mig och vet att jag inte är nazist. Vet du inte det är det klart att det kan uppfattas provokativt, jag förstår det.
- Jag är djupt ledsen om jag har sårat någon, det var inte meningen.
- Det har väl med dansk humor eller brist på humor att göra...
Vad innebär det i praktiken att du blivit utslängd?
- Jag vet inte. Att jag inte får komma närmare än 100 meter från palatset kanske.
För alltid?
- Det är vad jag har hört.
- Men det finns en positiv sak med detta, det kanske är bra för mig att inte bara göra filmer för Cannes.
Vad har du fått för reaktioner från din familj?
- Det är tufft, tufft som helvete. Mina barn vill inte gå till skolan eftersom de tror att deras pappa är nazist. Men jag känner dem och de känner mig. De vet att jag är galen, men de vet också att jag inte är nazist.
Så vad tänkte du på när du sa alla de där sakerna?
- Jag var inne i ett resonemang där jag berättade att jag trodde att jag var jude, men i stället upptäckte att jag var tysk. Så försökte jag att förklara skillnaden. Jag var inte jude, jag vari själva verket nazist.
- Vilket var dumt och jag ber om ursäkt till nazi... tyskarna, rättar sig Trier och skrattar.
- Jag triggades i gång och blev lite panikslagen, så jag började prata om Speer, att Speer var en stor artist, något som folk ville att jag skulle ta tillbaka efteråt.
Men det gjorde du inte.
- Nej, det kommer jag aldrig att göra.
- Come on, det har inget med hans politiska eller mänskliga kvaliteter att göra, men jag måste få ha några ståndpunkter.
- Att be om ursäkt gör ingen skillnad.

Sympatiserar inte

Hitler-delen då? Du sa att du förstår Hitler.
- Ja, jag gör det, men jag sympatiserar inte med vad han har gjort.
- Det är extremt lätt att säga att allt är Hitlers fel, det är farligt för oss alla. Jag menar att det bor en liten nazist i oss alla någonstans, och det är inte Hitlers fel, däremot utnyttjade han det. Annars hade någon annan gjort det.
Mina tjugo minuter är slut, förklarar en presskvinna som det inte är värt att förhandla med.
Men jag måste bara få veta:
Varför har du tatuerat "fuck" över knogarna?
- För att jag är 55 år och tänkte att det var hög tid för en tatuering. Jag är galen i den, älskar den så mycket. Men mina barn som är 22 år sa: "pappa, du kommer inte få bort den".
Du funderade inte på att skriva "love"i stället"?
- Absolut inte. Det vore hyckleri.