För ett par veckor sedan gjorde jag några spellistor på Itunes och brände skivor till en kompis som ville ha bra dansmusik till sin 50-årsfest. ”Bille Jean” med Michael Jackson var absolut given, en klassiker, en låt som kan få vilken torrboll till professor som helst att få rytmiska ryckningar, en dansmaskin som tvingar upp alla på dansgolvet.
Från det omisskännliga beatet som inleder, det som producenten Quincy Jones ville korta, följt av de mjuka, försiktiga syntstötarna.
Och sedan Michael Jacksons hjärtskärande sköra röst, hickande, stönande, och så småningom betydligt kraftfullare, en indignerad röst som säger att ”folk sa alltid till vad jag skulle göra”.
Det är så bra att jag får gåshud bara av att försöka beskriva hur det låter. ”Billie Jean”, musiken, videon som var sensationell, allt detta banade väg för skivan ”Thriller” som blev – och fortfarande är – världens bäst säljande album.
”Billie Jean” är det jag vill minnas Michael Jackson för. ”Billie Jean is not my lover”. Den där andhämtningen, som var så lätt att göra sig löjlig över, men också var ett varumärke.
När ambulansen i går kom till lyxvillan på Carolwood Drive i Los Angeles 21 minuter efter tre på eftermiddagen, lokal tid, andades inte Michael Jackson alls.
Hans hjärta hade stannat, och sjukvårdarna började omedelbart upplivningsförsöken och förde honom till UCLA-sjukhuset som ligger bara tio minuter från den herrgårdsliknande fastigheten som Michael Jackson hyrde för 790 000 kronor i månaden.
Han dog som han levde. Sensationellt. Förbluffande. Extremt. Som en thriller med ett oväntat slut.
Michael Jackson var en människa som aldrig fick vara ett barn. Han blev heller aldrig vuxen. Han försökte skapa en fristad i en tillvaro mellan barn och vuxen, mellan man och kvinna, mellan dröm och verklighet.
När han äntligen orkade berätta om hur det var att bli en barnstjärna tillsammans med sina äldre bröder i Jackson Five på 1960-talet hade han sorg i rösten. Han förklarade att pappan Joseph Jackson slog in sina ungar i showbusiness.
Michael Jackson försökte få omvärlden att förstå att han ville ta igen sin förlorade barndom genom att omge sig med barn – och hjälpa utsatta barn.
För 15 år sedan började allt han gjort för barnen misstänkliggöras på grund av anklagelserna om sexuella närmanden mot minderåriga, ett drama som fick sin upplösning med rättegången i Kalifornien 2005.
Den åtalade popstjärnan friades juridiskt, men misstankarna levde vidare och satte ett märke i pannan på Michael Jackson som han aldrig lyckades tvätta bort.
Men det var nu han skulle komma tillbaka, i nådens år 2009. Han hade fyllt 50. Det var nu han skulle få revansch. Hans musik skulle få tala igen. Inte en hel konsert på 12 år, och så det här, sensationella och extrema igen.
Foto: Kevork DjansezianMichael Jackson skulle göra 50 konserter i London, med start i juli. När biljetterna släpptes försvann de på några timmar, mer än en miljon biljetter. Michael Jackson fick bekräftelsen: publiken älskade honom fortfarande.
Man kan undra om det var påfrestningarna och stressen inför turnén som fick 50-åringen att kollapsa. Den svartklädda popstjärna som presenterade sin nya giv på en presskonferens i London 5 mars i år såg magrare ut än någonsin, ohälsosammare.
Det skulle bli hans avskedsturné, sa han. ”När jag säger att nu är det över, då är det över”, påstod han med ett stelt leende.
I låten ”Thriller” sjunger Michael Jackson några rader, som var dramatiska redan då. ”Du försöker skrika, men fruktan tar ljudet innan du hinner få fram det. Du börjar frysa när skräcken ser dig rakt i ögonen.”
Nu är det över, precis som han sa.
