Vi kan ju börja med att konstatera att inga komedier är nominerade i de tyngre klasserna. Om detta har att göra med att Ingmar Bergmans våtvarma filt av drama ligger kvar över Sveriges kulturelit ska jag låta vara osagt.
Det kanske är så enkelt att komedi inte anses vara fint nog i vissa kretsar och visst, håller de "Åsa-Nisse"-klass så ska de inte uppmärksammas!
Vad som förvånar är att två lite speciella och högst dramatiska filmer fullkomligt ignorerades av nominerings ­ juryn, "Framtidens melodi" av Jonas Holmström och Jonas Bergergård och Görel ­ Cronas "Tysta leken". Jag tycker att Maria Lundqvist skulle ha nominerats då hon fullkomligt lyser som trasiga Sassa i Cronas debutverk och hon hade definitivt gett Ann Petrén och Helen Sjöholm en match om Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll.
På herrsidan gläder jag mig mycket över Sven-Bertil Taubes nominering för bästa manliga huvudroll då rollen i "En enkel till Antibes" är en enda lång hyllning till denne gentleman inom svenskt kulturliv. Visst, Mikael Persbrandt är känsligt nedtonad i "Stockholm Östra" men filmens alltför konstruerade dramaturgi ligger honom i fatet. Unge Kevin Vaz har en fin naturlighet i sitt spel i "Play" men den kollektiva tematiken i filmen lägger hinder då det gäller den individuella framtoningen varför jag tror veteranen Taube tar hem baggen.

Då det gäller priset för kvinnlig biroll förvånar det mig att man helt förbigått Malin Buska för hennes hudlösa porträtt av den trygghetstörst­ande Katarina i Björn Runges "Happy end".
Här har storfilmen "Simon och ekarna" fått lite av en bonusnominering genom Cecilia Nilsson porträtt av mamman Inga och visst hör Helena Bergströms rollporträtt av den olyckliga Anneli till de bättre i den annars så teatrala "Någon annanstans i Sverige".
Förhoppningsvis blir det Liv Mjönes som i slut ­ ändan bär hem priset i "Kyss mig".
På den manliga sidan tycker jag framför allt att Sven-Olof Molin från tidigare nämnda "Framtidens melodi" skulle ha uppmärksammats för sin roll som Janoz, en outsider som försöker finna sin plats i till­varon. Nu kommer det att stå mellan Jan Josef Liefers för hans fina porträtt av Isaks pappa i "Simon och ekarna" och min personliga favorit Peter Andersson som Mårten som tafatt försöker starta på ny kula i dramatiska "Happy end".

Att den dyra storfilmen "Simon och ekarna" skulle kamma hem rekordmånga nomineringar var kanske inte så konstigt, men att det originella debutverket "Apflickorna" kommer att fajtas om baggen för bästa film överraskade i positiv mening.
Lisa Aschans och Josefine Adolfssons historia om hästtjejers tänjning av sina egna och andras gränser imponerar både bild- och storymässigt och är lite av en dark horse i racet.
Samtidigt känns "Play" mer som ett semidokumentärt debattinlägg än ett genuint filmverk i vanlig mening och visst har Ruben Östlund upprört och rört om på kultur-, debatt- och nöjessidorna i pressen! Om den sedan ska vara med och slåss om sju Guldbaggar är jag mera tveksam till.
Slutligen är jag oerhört glad att det grekiska mästerverket "Dogtooth" av Yorgos Lanthimos har chans att bli vald till årets bästa utländska film. Har ni inte redan sett den så gör det genast!