Jag glömmer det aldrig, det var den snörika vintern 2 000 och jag skulle göra en tv-intervju med Kjell Bergqvist med anledning av "Den bästa sommaren".
Det var mitt första möte med Kjell och jag föreslog en promenad i Humlegården där fotografen och hans assistent utmanades att filma oss medan de gick baklänges i den knarrande kritvita snön.
Kjell köpte idén, bättre att fototeamet var tvungna att gå baklänges än att vi skulle göra det.
Säger vad han tycker gör han alltid. Och han har åsikter om det mesta, ofta slagkraftiga.
Jag skulle tro att det kommer från barndomen i arbetarhemmet på Söder. Raka puckar vad var som gällde.
Bakgrunden har givit honom ett stort civilkurage och han står rakryggat för sina åsikter och är alltid solidarisk med sina kollegor när det gäller arbetsvillkor på scen och framför kameran.
Hans i grunden jovialiska sätt gör honom utmärkt som komediaktör, men precis som hos alla människor finns det svarta stråk i botten och varandes det proffs han är tar han fram dessa egenskaper när karaktären kräver det.
Skulle jag jämföra honom med någon annan skådespelare måste det bli Janne "Loffe" Carlsson. Båda har samma tajming och är lika repliksnabba, båda kan visa mörkare och mer eftertänksamma sidor.
Denna bredd är det få aktörer som kan visa upp här på hemmaplan.
Karriären tog sin början när han spelade huvudrollen Felix i Kjell Gredes "En enkel melodi" 1974, inspirerad av nya franska vågen med känslofyllda teman och karaktärerna i centrum.
Mitt första minne är från ett par år senare, i Janne Halldoffs filmatisering av Ulf Lundells debutroman "Jack", tillsammans med generationskollegerna Göran Stangertz, Gunnel Fred, Örjan Ramberg och Gunilla Nyroos.
Hans karaktär Harald, levnadsglad och bullrig, var som klippt och skuren för Bergqvist.
Han gjorde sedan en mängd roller med toppregissörer som Vilgot Sjöman, Bo Widerberg, Colin Nutley, Mats Arehn och Kjell Sundvall. Huvudroll eller inte Kjell Bergqvist stack alltid ut.
Riktigt populär blev han när han spelade den luttrade snuten Kollberg i Beckfilmerna med Gösta Ekman som kom på 90-talet, och där även Rolf Lassgård fick sitt stora genombrott.
När jag frågade Kjell vad han tyckte om att vara folkkär så svarade han att det var det finaste man kunde bli inom hans yrke. Att han går hem i stugorna vet vi sedan succéerna med så vitt skilda TV-serier som "Silvermannen", "Graven" och "Mäklarna".
Förresten, under den där vinterintervjun gratulerade jag honom i förväg till Guldbaggen som jag var så säker på att han skulle få för sin fina tolkning av begravningsentreprenören Yngve Johansson.
Han fick priset för bästa manliga huvudroll. Tacktalet är klassiskt:
- Jag vill tacka mig själv. Bra gjort, Kjell!
