Förra veckan: Marilyn Monroe.
Nu: J Edgar Hoover.
Snart: Margaret Thatcher.
Biografifilmer om verkliga människors öden är en genre för sig och personligen är jag väldigt förtjust i denna typ av film.
Inom genren finns olika dramaturgiska upplägg, de som berättar om en hel livsgärning och de som koncentrerar sig på att återge en särskild omtumlande period i objektets liv.
Själva berättargreppet kan sedan vara dramatiskt, vilket är det vanligaste men även humorgenren finns representerad, som Tim Burtons mästerliga hyllning till b-filmskungen Edward Wood Jr i Johnny Depps skepnad.

Musikers öden är populära. När de blir Oscarvinnare som "Ray" (om Ray Charles), "Shine" (om David Helfgott) och "Walk the line" (om Johnny Cash) finns det ingen anledning för Hollywood att slå av på takten.
Genom åren har vi fått sevärda porträtt av Billie Holiday, Janis Joplin, Jim Morrison och Charlie Parker. Gemensamt för dem alla är att de gått all in när det gäller tolkningen av karaktärerna, unga människor som brann i bägge ändar, slocknade alltför tidigt och blev legender.
Som den avdankade musiker jag är, älskar jag dessa filmer som visar livet på och bakom scenerna - i inspelningsstudion och på vägarna.

Jag har några brittiska favoriter inom genren:
"Velvet goldmine" handlar om David Bowie, Lou Reed och Iggy Pop under deras kreativt mest spännande period runt 1973. Min egen favorit Marc Bolan från T Rex skymtar i bakgrunden.
"Telstar" berättar historien om den obalanserade producenten och låtskrivaren Joe Meek som gärna drog vapen mot musikerna för att få som han ville i studion. Den karriären fick ett tragiskt slut med mord och självmord.
"Nowhere boy" berättar ömsint om den unge John Lennon som återknyter kontakten med sin mor i tonåren. Hon får honom intresserad av att själv spela musik och snart bildar han och kompisen Paul ett popband som kom att bli rätt känt.

Konstnärer och författare är lika populära att skildra:
"Basquiat - den svarte rebellen" handlar om gatukonstnären som bodde i en pappkartong på Manhattan och uttryckte sig artistiskt på de ytor han kom åt, husväggar, träplattor eller papper. Andy Warhol insåg hans begåvning och gjorde honom till en stjärna som tyvärr lyste under en alltför kort tid och Basquiat dog endast 28 år ung av drogmissbruk.
Ed Harris är strålande som Pollock, konstnären med dropp-tekniken, vars karriär fick fart mycket tack vare kvinnan i hans liv, Lee Krasner. Även han levde hårt med alkoholen som tröst mot demonerna, men det var en bil-olycka som ändade hans karriär vid 44 års ålder. Marcia Gay Harden fick en välförtjänt Oscar för sin roll som Pollocks stora inspirationskälla Lee.

I "Prick up your ears" möter vi den homosexuelle pjäsförfattaren Joe Orton som har en turbulent relation med den äldre Kenneth Halliwell samtidigt som han söker spänning i att besöka offentliga herrtoaletter för snabba och enligt lag förbjudna sexmöten. Den ansträngda relationen fick ett våldsamt slut då Halliwell slog ihjäl sin älskare med en hammare för att sedan begå självmord med tabletter.
Det finns såklart fler biografier att berätta på film.
Om jag får önska skulle jag gärna se att någon vågar berätta Seattlesonen Jimi Hendrix korta, men mycket intressanta historia.
Och vad sägs om att sätta Prince i huvudrollen?
Verkligheten är större än dikten - underbart