I morgon är det premiär på "Nobels testamente", den senaste filmatiseringen av Liza Marklunds deckare där hjältinnan är journalisten Annika Bengtzon, denna gång i Malin Crépins skepnad.
Det är den första av sex filmer där den sedvanliga snuten eller privatdeckaren är utbytt mot en journalist som undersöker brottet och jagar den skyldige.
Vi har ju under några år nu levt med en närmast osannolik Stieg Larsson-feber där journalisten Mikael Blomkvist tolkad av Michael Nyqvist löste kriminalfall i tre historier som alla gjorde succé på biograferna. Knappt hann vi hämta oss innan det var dags för den välrenommerade David Fincher att presentera sin Hollywoodversion fast med svenska förtecken. Bondaktören Daniel Craig axlade Nyqvists mantel med den äran och gemensamt för bägge versionerna är att det mödosamma arbetet med att lägga mysteriets pussel sker utanför polishusets väggar och vi slipper de parallella historierna med utbrända och olyckliga snutar.
Fördelarna med att ha en (oftast) ensam karaktär som letar bevis och spår efter en förövare är att det genererar en puls som driver verket framåt och håller tempot i historien. Dessutom finns det en extra nerv i det att journalisten som drivs av sin egen nyfikenhet, ett eventuellt rättspatos men framför allt en bra story inte är tränad för pressade situationer där livet står på spel.
Samtidigt är det en romantiserad bild av en yrkeskår där det för det mesta går betydligt lugnare tillväga, men alla vi som växt upp med Hergés modige reporter Tintin vill gärna se hjältar utan bricka och vapen lösa kniviga fall. Filmhistorien är full av rullar där män eller kvinnor med presskort löser mordfall och andra oegentligheter och Hollywood är ansvarig för flera av mina personliga favoriter, kanske kan de bli dina också?
I Alan J. Pakulas "Sista vittnet" från 1974 möter vi journalisten Joe Frady som på ett möte bevittnar mordet på en senator. När sedan sju av hans kollegor från pressträffen mystiskt dör en efter en inser han att allt inte står rätt till och börjar gräva i fallet, han är kanske näste man på listan? Warren Beatty är strålande som den orädde reportern som närmar sig sanningen med fara för eget liv. Regissören Pakula fortsatte att ha journalister i huvudrollerna i sin nästa film två år senare "Alla presidentens män" som handlar om hur Washington Posts reportrar Bob Woodward och Carl Bernstein avslöjade Watergateskandalen. Denna Oscarvinnare blev en stor succé och lade den grundläggande mallen för hur journalistthrillers skulle skapas i en dramadokumentär ton med tät kamera, rappa klipp, nedtonat skådespeleri och realistiska miljöer.
En annan minst lika spännande del av genren är de filmer som skildrar krig och övergrepp inifrån på nära håll genom ögonen på korrespondenter, reportrar och fotografer.
Ett av de starkaste verken är Roland Joffés "Dödens fält" från 1984 om korren Sydney Schanbergs och hans guide och nära vän Dith Prans fasansfulla upplevelser i Kambodja under inbördeskriget då Pol Pots Röda Khmerer begår folkmord. Schanberg tilldelades senare Pulitzerpriset för sin skildring av det fruktansvärda kriget. Oliver Stone gjorde två år senare "Salvador" där den kaxige och alkoholiserade journalisten Richard Boyle tar sin polare, diskjockeyn Doctor Rock, med sig till Sydamerika för att få till ett scoop från ett land styrt av en fascistisk militärjunta.
Han går en svår balansgång mellan rebellgrupper och militärer och får på nära håll se hur frihetskämpen Ärkebiskop Oscar Romero kallblodigt avrättas.
"I skottlinjen" av Roger Spottiswoode utspelar sig i Nicaragua några år tidigare när landet är i händerna på president Somoza. Genom fotografen Russell Prices lins ser vi det nakna obarmhärtiga våldet i kriget mellan Nationalgardet och Sandinistgerillan och allt toppas med den kallblodiga avrättningen av ABCs reporter Bill Stewart, i filmen spelad av Gene Hackman. Alla tre filmerna är klara bevis för sanningshalten i uttrycket att verkligheten alltid överträffar dikten!
