Action, drama, thriller eller komedi - ingen genre är främmande för Jerseytjejen Meryl Streep och nu är hon bioaktuell som Margaret Thatcher i den mästerliga "Järn­ladyn".
Allt tog sin början i mitten av 70-talet då teateraktrisen Meryl fick några mindre film- och TV- roller mot bland andra Vanessa Redgrave och Jane Fonda i Fred Zinnemanns uppmärksammade "Julia", och i mini­serien "Förintelsen" där hon belönades med en Emmy.
Robert De Niro såg henne i en uppsättning av Anton Tjechovs "Körsbärsträdgården" på en teaterscen i New York och tipsade Michael Cimino som gav henne en roll i "The deer hunter" 1978. Streeps porträtt av den sköra Linda renderade henne en första Oscarnominering vilket gav ringar på vattnet och efter att ha spelat Woody Allens exfru Jill i Manhattan slog det till ordenligt med den dramatiska "Kramer mot Kramer" som gav både henne och Dustin Hoffman varsin statyett.

Meryl Streeps grundläggande kvalitet som skådespelare är att hon aldrig överdriver eller skruvar till sina karaktärer vilket gör dem fullständigt trovärdiga oavsett vilken genre hon arbetar inom.
Hon har dessutom genom åren haft den goda smaken och fördelen att kunna sålla bland alla manus­erbjudanden och välja de historier som engagerar henne oavsett om de kommer att bli stora kassa­succéer eller ej.
Hon kom att fullständigt äga 80-talet med flera minnes­värda och häpnadsväckande kvinnoporträtt och allt inleddes med den komplexa dubbelrollen som Sarah och Anna mot den då nykläckte filmstjärnan Jeremy Irons i "Den franske löjtnantens kvinna", en film-i-filmen av Karel Reisz.

1982 tilldelades hon en Oscar för bästa huvudroll i "Sophies val" av Alan J Pakula där hon spelar en polskättad kvinna som bär på en stor sorg efter sina upplevelser i ett koncentrationsläger under Andra världskriget. Kevin Kline matchar henne fint som judiske pojkvännen Nathan vars hela tillvaro kretsar kring förintelsen och parets förhållande kvävs sakta av minnen, inne­boende vrede och en hopplöshet inför framtiden.
På detta följde självlysande kvinnoporträtt i Oscar-nominerade filmer som "Silkwood", "Mitt Afrika", "Ett skrik i mörkret" och "Vykort från drömfabriken".
Gemensamt för alla är att de bygger på verkliga människoöden och Streep visar sin känsla för feeling när hon ömsint tolkar de kända och ibland utsatta personligheterna Karen Silkwood, Karen Blixen, Lindy Chamberlain och Carrie Fisher.

Under 90-talet har Meryl lite av en artistisk dipp och dyker upp i alltifrån habila komedier till actionthrillers.
Vändpunkten kom 1995 med ett av sina mest älskade rollporträtt när Clint Eastwood handplockar henne till "Broarna i Madison county".
Hennes gestaltning av den italiensk­ättade Francesca vars känsloliv ligger i frysen tills fotografen Robert Kincaid kommer och tinar upp det är inte storartat skådespeleri utan något mycket mer och mycket större. Det är att levandegöra en människa som dittills bara funnits beskriven på papper. Man faller pladask för hennes emotionella uppvaknande.

Den som sitter utan klump i halsen och tårade ögon under slutscenen har inget hjärta, det är en sak som är klar. Under de senaste tio åren har Meryl Streep gått från klarhet till klarhet och givit oss oförglömliga människoöden att njuta av: "Timmarna", "Adaptation", "The manchurian candidate", "Lejon och lamm", "Mamma Mia" och "It's complicated" visar på hennes enorma bredd och djup som karaktärs- skådespelare - och hon blir bara bättre med åren.
Den äldre kollegan Katherine Hepburn tyckte att hon var alltför mekanisk i sitt agerande medan legenden Bette Davis såg Meryl som sin värdige arvtagare.
Det bästa beviset på att hon är en storartad och älskad skådespelare måste ändå vara att den populära barn­serien Sesame Street har en karaktär döpt till Meryl Sheep.
RONNY SVENSSON