Den bioaktuella "My week with Marilyn" handlar om de turbulenta veckor 1956 då superstjärnan Marilyn Monroe kom till Pinewood Studios utanför London för att spela in "Prinsen och balettflickan" med Laurence Olivier. Hon hade precis gjort den romantiska kidnapparkomedin "Bus stop" hemma i Hollywood, men i sin strävan att bli tagen på större allvar som skåde­spelare nappade hon på erbjudandet att få jobba med Olivier.
För fotot svarade Jack Cardiff (sedermera själv regissör till bland annat "Girl on a motorbike" med Marianne Faithfull), och som jag träffade på Umeå Filmfestival i samband med hans 80-årsdag.
Över en whiskey (han, inte jag) berättade han hur gullig, men skör Marilyn var när hon kom till studion första dagen. Hon hade läst manus och repetitionerna gick bra tills Paula Strasberg och de andra självpåtagna stödpersonerna runtomkring henne började stressa med den så kallade metoden för att få ut mesta möjliga ur rollen.

Han såg med sorgsen blick genom kameralinsen hur Marilyn tappade allt självförtroende, glömde sina repliker och hela hennes tajming försvann. Olivier rev sitt hår medan Marilyn drog sig undan till sin loge för att slicka såren och dagen efter kom hon flera timmar för sent till studion vilket upprepades under resten av inspelningsperioden.
Produktionen gick över budget och tid, men blev en kritiker- och publiksuccé (som de flesta av hennes filmer från 1953 och framåt.)

Marilyn Monroe inledde som så många andra sin karriär med småroller i lättviktiga komedier under 40-talet där hon inte ens nämndes i för­texterna. Hon dyker bland annat upp i en scen tillsammans med Groucho Marx i "Sardinmysteriet" från 1949. Året efter får hon en liten, men viktig roll i noirthrillern "I asfaltens djungel" av den välrenommerade regissören John Huston.

I filmen visar hon med små medel en sårbarhet som gav realistisk tyngd åt karaktären och det var denna typ av roller hon sedan sökte under sin alltför korta karriär. Huston berättade att Marilyn dök ner i sina egna hemska personliga upplevelser för att skapa ett uttryck och kom upp till ytan med något som var unikt och ovanligt.
Tunga regissörer i Hollywood insåg tidigt hennes kvaliteter innanför den påtvingade, glättiga ytan och hon jobbade med namn som Fritz Lang, Howard Hawks, Henry Hathaway, Billy Wilder och Otto Preminger.
Det var naturligtvis hedrande för Marilyn att vara så eftertraktad men trycket från media, fans, rådgivare och egna krav brände sakta ut henne.

1962 påbörjade hon arbetet med det som kom att bli hennes sista film och den kunde tyvärr inte slutföras beroende på Marilyns vacklande hälsa och instabila psyke. "Somethings got to give" var en nyinspelning av 40-talskomedin "Min favorithustru".
Hon misskötte inspelningen. Måttet var rågat då hon mitt under arbetet flög till New York för att hylla John F Kennedy med sin berömda "Happy birthday". Efter det fick hon sparken av 20th Century Fox.
Hon fick kontrakt på ny film, men sorgligt nog hann man knappt påbörja nystarten av filmen innan hushållerskan Eunice Murray den 5 augusti hittade Marilyn död i sängen endast iklädd det som hon själv brukade skämta om med reportrarna; sin favoritparfym.
Marilyn Monroe var en fantastisk skådespelare, det erkännandet fick hon aldrig. I stället hamnade hon i under­hållande, men ack så lättviktiga bensprattlarmusikaler.
På något sätt kom hennes stjärnstatus i vägen.