Vissa biografbesök sitter etsade i minnet för alltid. Det handlar oftast om filmer jag sett som tonåring eller mycket ung man och det handlar nästan alltid om skräckfilmer eller dramafilmer med skräckinjagande inslag.

"Exorcisten" med min syster en sommarkväll 1974 glömmer jag aldrig. Liksom med "Hajen" året efter, jag badade inte i havet på hela den sommaren. Eller några år senare när min flickvän reste sig mitt i "Alien" och gick hem på grund av förlossningsscenen.

Men inget slår nånsin känslan efter min första Stanley Kubrick-film, "The shining".

Filmen var hans första rulle på fem år sedan det flerfaldigt Oscarbelönade kostymdramat "Barry Lyndon", som med sitt långsamma tempo och intagande skönhet var en cineastisk upplevelse av sällan skådat slag.

"The shining" blev hans första och enda verk inom skräckgenren och byggde på Stephen Kings succéroman "Varsel". Den berättar om författaren Jack Torrance som med frun Wendy och sonen Danny flyttar in på Overlook Hotel i Colorado för att se till byggnaden under den stängda vintersäsongen samtidigt som Jack kan skriva sin bok.

Ett vid första anblicken klassiskt upplägg för en skräckhistoria där attacken mot familjemedlemmarna kommer utifrån, oftast från någon okänd förövare med diffusa motiv.

I Kubricks film vrids temat till något helt annorlunda då hotet i stället kommer inifrån och kärnfamiljen riskerar att implodera då den annars så trygga fadern sakta förändras och hamnar i ett psykotiskt tillstånd. Vi hade på bio bara fått se en Kingfilmatisering tidigare, "Carrie" av Brian De Palma som kom 1976. En effektivt berättad liten "chocker" om en ung kvinna med mentala superkrafter och hur hon använde dem mot sin mobbande omgivning inklusive sin djupt religiösa mor.

Kubrick höjde temperaturen och bjöd med "The shining" på ett för genren innovativt och karaktärsdrivet familjedrama där allting brast och underliggande känslor kom upp till ytan och gjorde äktenskapet till en veritabel krigszon.

Samtidigt kunde den klärvoajante sonen med fasa se dramats blodiga upplösning som hade klara paralleller till den tidigare familjen som skött hotellet.

Säger jag "redrum" och "Here's Johnny" vet alla vilken film jag pratar om.

Om jag däremot frågar vad "The shining" egentligen handlar om på ett djupare plan med sina visserligen fascinerande men samtidigt ologiska scener från kylrummet och danssalongen börjar folk sväva på målet och fundera.

Kan det vara så att Kubrick hade en agenda och ville berätta något viktigt med sin film och inte bara ge oss ytterligare en skräckis att njuta av i biofåtöljen?

Detta vill i alla fall regissören Rodney Ascher få oss att tro genom att samla fem vitt skilda personer som alla har en enda sak gemensamt; de har hittat gömda budskap i "The shining".

I den nu aktuella dokumentären "Room 237" får vi oss dessa teorier till livs guidade av deras röster till Kubricks makalösa filmbilder som framstår som ännu mer mystiska och fram- för allt skrämmande när de hamnar under lupp och studeras. Man kan tycka vad man vill om deras teorier om utrotning av Amerikas urbefolkning eller den fejkade månlandningen av Apollo 11 - det är en oerhört underhållande rulle som jag varmt rekommenderar er att se. Då förutsätter jag att ni alla har sett "The shining"...