Det började någon gång i mitten av åttiotalet då jag av en händelse hamnade framför tv:n när de visade Julian Amyes version av Jane Eyre med en då ganska okänd Timothy Dalton i rollen som den mystiske Rochester.
Visst hade jag hört talas om systrarna Brontë, som musiker gillade jag Kate Bush första singel "Wuthering Heights" skarpt och kände till den litterära bakgrunden.
Nu satt jag som förhäxad och kollade in detta skräckromantiska drama på Thornfield Hall som majestätiskt tornade upp sig mot den grå himlen.

Efter det blev jag hookad på genren kostymfilm med sina frasiga klänningar och stärkta kragar under stillsamma tebjudningar hos en moster som ingen tycker om men som är god för många tusen pund!
Flera tv-serier har blivit stora publiksuccéer som Evelyn Waughs mellankrigsdrama "Bridesheads revisited" som gjorde Jeremy Irons.
Den mer komiska Jeeves Och Wooster av P.G. Wodehouse som utspelar sig under samma tidsepok och med Hugh "House" Laurie och Stephen Fry i varsin paradroll.
Nu senast kunde vi avnjuta Julian Fellowes välskrivna "Downton Abbey" som berättar om familjen Crawleys gods innan första världskriget.
Sätter man sig in i dramaturgin så upptäcker man att de teman och röda trådar som spinns i kostymfilmerna inte nämnvärt skiljer sig från nutida gripande filmverk.
Ta till exempel "American Beauty", "The Ice Storm" och "Revolutionary Road" där det handlar om förtryckta kvinnors drömmar, mansrollens kvävande krav, trygghet, svek, åtrå och naturligtvis kärlek, ibland förbjuden sådan.

När man tittar på de litterära förlagorna till många av de populära filmerna så är det framför allt två namn som kommer upp, Jane Austen (1775-1817) och Henry James (1843-1916).
Av den sistnämndes filmatiseringar är det framförallt tre som är värda att hålla koll på:
Jack Claytons spöklika "De oskyldiga" från 1961 med Deborah Kerr som guvernant för två ansatta barn.
Jane Campions "Porträtt av en dam" från 1996 med Nicole Kidman som rik arvtagerska i klorna på den kärlekslöse John Malkovich.
Iain Softleys "Duvans vingslag" (1997) med Helena Bonham Carter som med Linus Roache utnyttjar en förälskad döende kvinna.
Henry James cyniska människosyn kan utläsas i citatet: "Jag har alltid varit intresserad av människor men jag har aldrig tyckt om dem".
Jane Austens starka kvinnoskildringar har filmats många gånger, de här sticker ut:
1995 kom Roger Michells "Övertalning" där Anne Elliots slumrande känslor för Kapten Wentworth vaknar till liv igen.
Samma år kom miniserien "Stolthet och fördom" som gjorde Colin Firth till alla kvinnors älskling som den burdust charmige Mr. Darcy.
Emma Thompson fick en Oscar detta år för sitt manus till Ang Lees "Förnuft och känsla" där hon med Kate Winslet spelar fattiga systrar som kämpar för kärleken i en hård tillvaro.

Sist men inte minst har vi Douglas McGraths fina skildring av äktenskapsmäklerskan Emma där amerikanskan Gwyneth Paltrow imponerar som engelsk ung dam och Jeremy Northam satte hjärtan i brand som Mr. Knightley.
Till det yttre kan dessa kostymfilmer se ut som romantiskt bjäfs, men tittar vi under ytan hittar vi starka skildringar av människor som kämpar mot konventioner och regler för att skapa sig ett bättre och lyckligare liv.
Vad kan vara mer gripande och upplyftande än det?