Jag glömmer det aldrig.

Jag var nitton år och bjöd min dåvarande flickvän på den vackra biografen Draken i Göteborg där de visade den omtalade sci/fi skräckisen "Alien"

av en regissör jag aldrig hört talas om.

Allt gick bra till en början och vi tyckte båda att den var spännande och fascinerande med sina coola miljöer signerade konstnären H R Giger som jag kände igen från Emerson, Lake & Palmers skiva "Brain salad surgery" som kom några år tidigare.

Sedan kom den berömda scenen där besättningen ombord på Nostromo ska äta och John Hurt vrider sig i plågor då något vill ut ur hans kropp med påföljande chockerande "förlossningsscen".

Flickvännen reste sig genast upp och sa högt så att ingen i den stora salongen skulle missa en stavelse, "nä fy fan, nu går jag härifrån, det här var det värsta jag sett".

 Jag fick tag i hennes arm innan hon hann baxa sig ut ur från den fullsatta raden och övertalade henne att ge rullen en chans och tur var väl det. För "Alien" är fortfarande en av mina mest omtumlande bioupplevelser.

Många år senare intervjuade jag filmens producent, Walter Hill, som berättade hur den drygt fyrtioårige britten Ridley Scott fick uppdraget att regissera filmen som kom att förändra filmhistorien genom att vara en genrehybrid, en blandning av science fiction och skräck.

En av manusförfattarna, Dan O'Bannon ringde exalterat till Walter och berättade att han hittat rätt man för manuset efter att ha sett Scotts förstlingsverk "Duellanterna" på en festival 1977.

Hill såg rullen och imponerades av Ridleys förförståelse och insikt i hur skådespelare funkar mentalt och insåg att han som producent hittat regissören till vad som kom att bli en av filmhistoriens mest omtalade och skrämmande verk.

Sedan det kommersiella genombrottet i slutet av 70-talet med just "Alien" har Scott alltid varit personligen involverad i rollbesättningen till sina filmer och han har dessutom förhandlat till sig "final cut" på sina verk vilket är väldigt ovanligt i Hollywood.

Han skriver själv aldrig manus men är ändå så nära sitt arbetsmaterial att han lyckas gjuta verkligt liv i sina karaktärer och ge dem ett nödvändigt djup för att historien ska bli trovärdig för oss i publiken.

Ridley är populär i drömfabriken för alla dem som vill ha en yrkesmässig utmaning och samarbetet med Russell Crowe har varit exceptionellt lyckat både konstnärligt och kommersiellt.

Den fåordige Crowe jobbar gärna med Scotts produktioner då han vet att han får något utöver det vanliga att bita i och han öppnade upp sig ordentligt när jag intervjuade honom i Rom och regissören kom på tal. Vi satt på ett lyxhotell ett stenkast från Spanska trappan, "Gladiator" skulle snart få sin världspremiär och förväntningarna var höga.

Russell uppskattade framförallt Ridleys sätt att vara nära sina skådespelare för att hitta den perfekta balansen mellan det action- och det karaktärsdrivna i dramaturgin. Inget fick ta överhanden för då skulle berättandet kantra och falla platt. Som ni säkert vet blev den kraftfulla historien om Maximus öde en jättesuccé som tilldelades fem Oscarstatyetter varav en gick till Crowe för bästa manliga huvudroll.

Nu är ju inte allt guld som glimmar så även om det står "regi: Ridley Scott" på filmaffischen så betyder inte det med automatik att rullen är bra.

För att använda en klyscha skulle jag vilja påstå att han har en hyfsat hög lägstanivå och att det alltid finns något att glädja sig åt i hans filmer.

Han har precis som mästaren Ang Lee tagit sig an de flesta genrer, från gripande relationsdrama över laddad krigsaction till fascinerande fantasy och det enda som egentligen saknas i filmografin är en renodlad västern.

Kanske är det en cowboyfilm som vi har att se fram emot inom en snar framtid?