Man kan ibland fråga sig vad som pågår i David Cronebergs hjärna.

Hans filmer är emellanåt så skruvade att de närmar sig ren galenskap.

En gång frågade faktiskt jag honom om hans filmer blivit annorlunda om han lagt några hundra timmar hos en psykolog.

- Inte alls, svarade han.

- Men jag gillar tanken.

Bioaktuella kanadensaren David Cronenberg har, medvetet eller inte, alltid chockat publiken.

Efter ett antal kort- och tv-filmer i början av 70-talet slog han igenom hos kultpubliken 1975 med "Frossa" om ett modernt fastighetskomplex utanför Montreal där en vetenskapsman sprider skräck genom en framodlad parasit som gör de drabbade till sexgalna zombier.

Ja, ni hör själva.

Filmen hör till dem som diskuterades under "moralpanikperioden" här i Sverige i början av 80-talet, rullen fick sedan märkligt nog biopremiär 1983.

Sedan följde en rad filmer med en något bisarr gemensam röd tråd, människokroppens fysiska och psykiska möjligheter att utvecklas och förändras i förhållande till sin omgivning. Bland de mer omtalade hittar vi "Scanners" och "The dead zone" som bägge handlar om hjärnans möjligheter att kontrollera, förutse och till och med skada andra.

Den senare är från 1983 och bygger på en bok av Stephen King och han har vid ett tillfälle sagt att det är hans favoritfilmatisering av hans verk.

Från denna rulle kan man skönja en viktig utveckling i Cronenbergs regigärning då han blir allt bättre på att ge emotionella djup till sina karaktärer.

Detta gör att åskådaren engagerar sig mer i huvudpersonen och grips av de händelser som inträffar, hur absurda de än må vara vid en första anblick.

Detta märktes inte minst i nästa film, "Flugan", som var en nyinspelning av en amerikansk sci/fi-skräckis från slutet av 50-talet med Vincent Price. Mel Brooks producerade och Jeff Goldblum var strålande som forskaren vars experiment gick fruktansvärt fel.

Filmen blev en stor framgång på biograferna och tilldelades rättmätigt en Oscar för bästa make-up.

Det är lite av det klassiska temat med en "mad scientist" som ständigt drivs framåt i sin forskning och bokstavligen går över lik för att uppnå resultat.

I det här fallet offrar han sin relation och slutligen sig själv för att bevisa... ja, vadå?

Det mest fascinerande med David Cronenbergs verk är hur han problematiserar människan i förhållande till sin miljö och i de senare filmerna har det övernaturliga skräckmomentet fått ge vika för mer jordnära dramatik.

I nya filmen "Cosmopolis" som bygger på Don DeLillos kultroman möter vi unge affärsmannen Eric Packer i sin vita limousine korsandes Manhattan på jakt efter en frisör.

Den kliniska interiören blir en fristad mot allt det onda som föregår utanför de tonade rutorna men hans affärer går dåligt på börsen och resan blir hans Via Dolorosa mot det oundvikliga slutet.

Filmen är en apokalyptisk vision över hur vi förlorar vår själ i jakt på lyckan och en konstlad tillfredsställelse över att äga kapital vilket alltid går ut över andra människor i vår närhet.

Slutscenen med Paul Giamatti som en utbränd man som inte tar mer skit är magnifik och dialogen mellan honom och Robert Pattinson (Packer) som ser vägs ände utvecklar sig till något som kan tolkas som slutord för den västerländska kulturen.