Detta är inte första gången som John, Paul, Ringo och George stod framför kameran tillsammans eftersom de några år tidigare gjort de musikaliska komedierna "Yeah! yeah! yeah!" (A hard day's night) och "Help!" med regissören Richard Lester. Filmerna gav utan tvekan en extra skjuts åt karriären för bandet.

Ett viktigt avstamp för samtida populär musik (i det här fallet rock'n'roll) i film är Richard Brooks drama i skolmiljö, "Vänd dem inte ryggen" från 1955 som hade Bill Haley and the Comets hitlåt "Rock around the clock".

Elvis kom sedan att göra över 30 filmer fram till slutet av 60-talet och bland de mer minnesvärda är "King Creole", "Jailhouse rock" och "Viva Las Vegas" där han spelade mot Ann-Margret.

Rockmusiken hade fullkomligt exploderat under 50-talet i USA och det var en briljant idé att låta dess stjärnor synas på vita duken eftersom de inte kunde turnera till varje småstad som istället hade en biograf som visade dem.

När popvågen senare på 60-talet svepte över England och invaderade USA gällde samma sak, visa upp banden på bioduken och inte bara i tv och på scen.

Denna lyckade korsbefruktning gjorde att artisterna drog folk till biosalongerna samtidigt som skivförsäljningen ökade.

Dessa ofta lättsamma komedier blev tillsammans med mer allvarsamma dramer en tidsspegel för det som kallas swinging London med hippa miljöer, läckra inredningar, moderiktiga kläder - och naturligtvis musiken.

Några tidstypiska rullar som fint fångade tidsandan och stämningen i 60-talets England är:

John Schlesingers "Darling" från 1965 som gav Julie Christie en Oscar för porträttet av en ung kvinnas sökande efter meningen med livet.

John Boormans "Catch us if you can" från samma år med popbandet Dave Clark Five på lättsamt äventyr med en vacker fotomodell.

Karel Reiszs "Morgan - Hur galen som helst" från 1966 där David Warner briljerar i en politiskt laddad historia om klasstillhörighet.

Donald Cammells och Nicolas Roegs "Performance" från 1968 är en mörk berättelse om identitet där Mick Jagger spelar före detta rockstjärnan Turner som tar sig an en gangster på flykt.

Även hemma i Sverige gjordes det långfilm med artister och popband som var heta och ett av de tidigaste och mest utskällda exemplen är Ragnar Frisks "Raggargänget" från 1962.

Rullen är känd för att Dramatenskådisarna Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg spelar de bilburna Berra och Kritan i osannolika utstyrslar.

När jag på 90-talet träffade Ernst-Hugo försökte jag få honom att sluta skämmas för sin insats i filmen och istället se den som en tidstypisk bagatell.

Frisk fick blodad tand för genren och gjorde de kommande åren följande musikaliska rullar:

"Tre dar i buren" med Anita Lindblom och Thore Skogman.

"Pang i bygget" med Lill-Babs och Ola and the Janglers.

"Åsa-Nisse i raketform" med Jokkmokks-Jocke och Hootenanny Singers.

"30 pinnar muck" med Anita Lindblom och The Mascots.

"Under ditt parasoll" med Sven-Ingvars.

Till skillnad från de brittiska verken som ofta hade en mer laddad socialrealistisk vinkel i sitt dramaturgiska berättande så ville Ragnar Frisk bara underhålla för stunden och rullarna saknar helt konstnärligt djup.

Filmen har alltid varit viktig för rockmusiken