Det är en insiktsfull, rolig och gripande rulle om att resa sig på nio, inte knyta näven i fickan utan gå vidare i livet med högburet huvud när tillvaron ter sig svår och man har alla odds emot sig.

Jag är personligen alldeles tagen av Gabrielas filmberättelse vilket kan ha att göra med att vi kommer från liknande bakgrund.

För min del ett arbetarhem i 60-talets Göteborg där morsan skötte dagbarn och städade tills kroppen tog slut medan farsan lastade bröd och körde lastbil på Konsum.

Vi bodde fem pers i en tvåa över gården utan varmvatten och dusch och jag gick ofta runt i ärvda kläder från mina äldre kusiner men eftersom jag alltid varit storväxt så vågade ingen reta mig i skolan. Omedvetet så formade min vardag, som aldrig var fattig på kärlek och omsorg, min syn på livet och som äldre insåg jag att många far illa och hamnar i kläm på grund av de orättvisor som präglar vårt samhälle.

Antagligen är det därför som jag älskar den socialrealistiska genren där Ken Loach och Mike Leigh är två ledande brittiska regissörer som inspirerat många efterföljare över hela världen.

Ett av mina starkaste tidiga filmminnen är när jag såg Loachs starka ungdomsdrama "Kes- falken" om den oälskade pojken Billy som finner tröst i att träna en falk tills tragiken slår till i hans unga liv. Med glansiga ögon sveptes jag med i unga Billys öde med en känslokall mor och sadistisk äldre bror, stulen barndom brukar man kalla det!

Ken Loach har i sina verk alltid stått på de svagas sida därför att deras historier måste berättas och komma upp till ytan, även om det faktiskt kan vara besvärliga karaktärer som det kan vara svårt att känna sympati för i biofåtöljen.

Mitt främsta minne när det gäller Mike Leigh är från Cannes 96 då jag fick intervjua honom och Brenda Blethyn för mästerverket "Hemligheter & lögner" som tilldelades tre priser vid filmfestivalen.

Ett familjedrama där en nyfunnen vuxen dotter rör om ordentligt i grytan och historien får en extra krydda av att Leigh inte använder ett skrivet manus utan bara låter karaktärerna veta själva målet för berättelsen. Här finns en underliggande humor som gör det lätt för oss att tycka om persongalleriet och engagera oss i deras ofta tragiska öden.

Dessa starka, sorgliga rullar kallas populärt för "diskbänksrealism" och har sin grund i den brittiska våg av karaktärsdrivna filmer som kom i början av 60-talet med namn som Richard Burton, Julie Christie, Albert Finney, Rita Tushingham och Alan Bates. Regissörerna hette Karel Reiz, John Schlesinger, Tony Richardson och Lindsay Anderson och de är viktiga ledstjärnor för många av dagens unga brittiska filmskapare som har en viktig historia att berätta.

En annan älskvärd regissör av diskbänksrullar är Aki Kaurismäki som har skapat sitt eget filmuniversum i Finland där han kreerar egensinniga historier och alltid med den lilla människan i centrum.

Här vill jag framförallt framhålla Cannesvinnaren "Mannen utan minne" som ömsint berättar om dem som lever utanför tillvarons trygga ram och försöker hitta värdigheten i en container i hamnen långt från den sociala samvaron.

Men precis som i Gabrielas starka film glöder ­livsgnistan hos dessa utsatta vilket gör dem vackra och ­intressanta.

Jag älskar dem villkorslöst.