Jag skulle vilja påstå att författaren Ian Flemings 007 började filmatiseras i rättan tid då det annars inte fanns så många hjälteagenter att identifiera sig med och heja på i bänk-raderna för unga män med självsäkerhetsproblem i början av 60-talet.

Visst, det fanns schyssta tjuv och polis rullar och spännande krigsfilmer men det var tunnsått med thrill ers med internationella spionaffärer där en utstuderad hjälte med svettig överläpp hamnade i trångmål.

De bästa exemplen jag kommer på från min barndom sittandes i pyjamas framför tv-apparaten är Patrick McGoohans Nato-agent John Drake i serien "Danger man" som gick tre säsonger 1960-63.

Roger Moores "Helgonet" följde, premiär samma år som första Bondfilmen "Agent 007... med rätt att döda" hade biopremiär.

Några år senare togs kampen om agentpubliken upp med filmatiseringarna av Len Deightons böcker som utspelade sig under kalla kriget.

Michael Caine var som klippt och skuren för rollen som agent Harry Palmer som i sina kantiga brillor gick en svår balansgång i skuggan av järnridån för att hjälpa avhoppade agenter över till väst.

Det blev tre filmer sammanlagt och de lär ha varit inspirationskälla för den populära amerikanska tv-serien "Mission: Impossible" från 1966 som ju blivit actionfyllda filmsuccéer med Tom Cruise på senare år.

När jag ändå är inne på hur genren såg ut under 60-talet måste här nämnas John le Carré vars spionböcker filmades med den äran med namn som Richard Burton, James Mason och Anthony Hopkins i de ledande rollerna (även här kom lede fi från öst, en ständig inspirationskälla för agentthrillers under denna tidsperiod).

James Bond är en helt annan typ av karaktär, en flärdfull playboy med smak för vin, kvinnor och sång (Sean Connery sjunger faktiskt i den första filmen!) men som samtidigt tar sina uppdrag på allvar.

Där Harry Palmers uppdrag har en mer jordnära och realistisk ton vilket är en dramaturgisk styrka i sig är Bonds dito gränslöst fantasifulla och större än livet självt.

Det är eskapism i sin allra bredaste form och vi i biosalongen älskar det därför att det får oss att glömma var-dagen om än bara för ett par timmar.

Det finns mycket man kan diskutera angående filmernas cynism, kvinnobild och syn på människor från andra kulturer och visst är det så att de äldre rullarna sitter fastgjutna i en världsbild som är borta sedan länge.

Det gäller att tillfälligt ta av den moraliskt korrekta hatten när man slår sig ner i hemmabiosoffan för att fullt ut kunna njuta av Sean Connery eller Roger Moore när de räddar världen med en knytnäve följt av en axelryckning.

Viktigast är att man är medveten om den naiva syn på tillvaron som präglar filmerna för att fullt ut kunna njuta av dessa skamlöst underhållande rullar.

Tänk om man kunde få montera ihop sin egen Bondfilm?

Jag skulle ha Sean Connery med Rosa-mund Pike kämpandes mot Christopher Lee i regi av Martin Campbell och med sång av Carly Simon.

DET skulle bli den perfekta Bond- filmen.