Strunt i höstmörkret - vi som älskar Hitchcock går en ljus tid till mötes:

Först kommer en lyxig BD-box med 14 av hans filmer gjorda för Universal.

Snart är det premiär på Julian Jarrolds "The girl" med Sienna Miller och Toby Jones som handlar om Tippi Hedrens komplicerade relation till mästerregissören under arbetet med "Fåglarna".

På nätet kan man dessutom avnjuta trailern för "Hitchcock" i regi av Sacha Gervasi som låg bakom den uppmärksammade rockumentären "The story of Anvil". Hans spelfilmsdebut skildrar perioden i Alfreds karriär då han försökte göra det nydanande projektet "Psycho", men mötte på motstånd i Hollywood då manuset ansågs alltför chockerande för att kunna filmas.

Den senare verkar bli en riktig höjdare, inte minst skådespelarmässigt eftersom "Hitch" själv tolkas av Anthony Hopkins och kvinnan bakom allt, frun Alma Reville, spelas av Helen Mirren.

Vidare ser vi Jessica Biel som Vera Miles och Scarlett Johansson som Janet Leigh så det blir verkligen något att se fram emot på bio efter nyår då vi gör ett återbesök i duschen på Bates Motel.

Vad är det som gör hans verk så tidlösa och fascinerande att dagens stora filmskapare refererar till honom när de ska analysera sina egna rullar?

Alla brukar prata om manusets vikt för att skapa en bra film och visst är det så att det är själva storyn som engagerar och fördjupar publikens intresse i det dramaturgiska skeendet.

Hitchcock var precis som många andra legendariska regissörer en rackare på att fånga in publiken med bra historier men det var inte vad han berättade utan hur han gjorde det som är hans storhet.

Ofta använde han sig av en dynamo eller startmotor, ett vid första anblicken dramatiskt skeende som han kallade för en MacGuffin och som förde händelseförloppet framåt. Denna spänningsincident fick upp pulsen på både huvudkaraktärerna och oss i publiken trots att det i slutändan inte visade sig vara något viktigt för dramats egentliga upplösning!

Hans speciella berättarteknik kunde ibland få oss att fundera över vem som var filmens protagonist och antagonist och inte sällan satt man nästan och höll på förövaren som i täta kammarspelet "Repet", intrikata "Främlingar på tåg" och infernaliska "Psycho".

Han använde också gärna utsatthet som ett effektivt dramaturgiskt redskap när han konstruerade sina thrillers, titta bara på Cary Grants karaktär Roger O Thornhill i klassikern "I sista minuten". Han blir jagad av främmande agenter som misstar honom för att vara spion och polisen å sin sida tror att han mördat någon vilket gör honom ansatt från bägge håll.

Just i den filmen finns mycket av den svarta humor som Hitchcock ansåg var en nödvändig krydda när man skapade skräckinjagande filmer.

Framför allt så hade Alfred Hitchcock en känsla för feeling när det gällde att rollbesätta sina verk och han visste redan på manusstadiet vem han ville ha till vilken karaktär.

Hans förkärlek för vackra blondiner är vida känd samtidigt som han ville ha trygga tjusiga män vid deras sida och välkända Hollywoodnamn som återkommer är Grace Kelly, James Stewart, Tippi Hedren, Gregory Peck, Vera Miles, Farley Granger, Ingrid Bergman och den tidigare nämnda Cary Grant som han gjorde fyra filmer med.

Tänk tanken att den gode Alfred hade levt och verkat i dag, vilka tror ni skulle ha varit hans favoriter bland Hollywoods elit?

Jag skulle sätta en slant på George Clooney för att hans glimt i ögat och Rosamund Pike för hennes svala brittiska skönhet som definitivt skulle appellera till den Londonfödde mästerregissören.