Är tjejfilmer mobbade av recensenter? Det anser tidningen Amelias filmrecensent Samuel Mesterton. I en debattartikel i tidningen skriver han att typiska tjejfilmer blir hårdare bedömda än typiska grabbfilmer. Eftersom ett exempel i artikeln är ett utdrag ur min sågning av Julia Roberts-rullen "Lyckan, kärleken och meningen med livet" vill jag gärna fortsätta debatten. På ett plan har han ju rätt. Så kallad kvinno- och tjejkultur möts ofta av förakt. Kvinnor i populärkulturen upphöjs dessutom ständigt till förebilder, vilket sällan drabbar män på samma sätt. Då blir det lättare att förfasas över skokonsumtion i "Sex and the city" medan gänget i "A-team" kommer undan som "lättsmält underhållning" trots att de faktiskt rätt obekymrat dödar andra människor.
Men diskussionen blir lätt snårig, inte minst eftersom filmerna Mesterton ställer mot "tjejfilmerna" är "The social network", "Slumdog millionaire" och "Fight club", som alla fått bra betyg av kritiker. Det urvalet är som att jämföra äpplen med päron. Om man nu ska tänka stereotypt borde jämförelsen snarare handla om "The expendables", "Fast and furious" och "The green hornet". Också usla - och även rättmätigt sågade filmer.
Men då faller visst hela könsresonemanget.

Ja!
Hailee Steinfeld i "True grit".

Ja!
Britt i "Kokvinnorna".

Ja!
James Franco - kan nog bli en härlig Oscarvärd.

Nej!
Menlös 3D. Plötsligt känns de där glajjorna bara enormt töntiga.