I programtablån står det att SVT2 i morgon klockan 22.45 visar "Hårdrockens historia". Det borde snarare stå "Historien om hur Scott Ian lyckas nästla sig in i varenda hårdrocks­dokumentär".
Vad som avhandlas spelar ingen roll - urtida heavy metal, new wave of British heavy metal, glamhårdrock - man kan ändå räkna med att Anthrax gitarrist dyker upp som gubben i lådan med någon närmast parodisk kommentar om att den och den musikern är bäst och mest metal.
I morgondagens avsnitt får han en fråga om Iron Maidens basist och eldar upp sig rejält.
- För mig är Steve Harris högerhand själva kärnan i heavy metal. Jag skämtar inte ens: Steve Harris ÄR metal. När jag ser Steve Harris... aarrggh... vill jag fan bara döda människor!
Scott Ian är för "Hårdrockens historia" vad Ove Sundberg i "Solsidan" är för sina grannar: en irriterande jävla pratkvarn som aldrig vill försvinna.
Sam Dunns och Scott McFadyens dokumentärserie i elva delar är ambitiös och absolut intressant men har sina svagheter. Varje program har samma dramaturgiska upplägg: en musikstils uppkomst, uppgång och slutliga fall, som alltid orsakas av den genre som avhandlas i nästa avsnitt.

Eftersom det är hårdrockens historia som berättas måste det till viss del finnas en förutsägbarhet, men ungefär två tredjedelar in i varje program börjar de jäkta sig igenom händelseförloppet och jag börjar skruva på mig i tv-fåtöljen.
Om två veckor står thrash metal i fokus och då når "Hårdrockens historia" sin klimax. Man märker att Sam Dunn, vår ständige ledsagare, brinner extra mycket för den musikstil som formade hans uppväxt. Såväl engagemang som anekdoter imponerar.
Slayer-trummisen Dave Lombardos slakt av Metallicas svarta album är fräck och Megadeth-ledaren Dave Mustaines avslöjande om varför bandet hade trasiga kläder men fina skor får en att skratta.

Men även här finns stora brister. Att dra en linje från Motörhead till Metallica och hoppa över Venom är historieförvanskning. Och att helt utelämna 80-talets tyska thrashvåg, med Kreator, Destruction och Sodom i spetsen, visar hur skevt det kan bli när en dokumentär har en kommersiell amerikansk tv-kanal som ursprunglig beställare. Det känns dock som en ren befrielse att Scott Ian till sist får säga något vettigt om något som 48-årigen själv har varit med om att skapa i stället för att rapa ur sig fjortiscitat.