Denna vecka är det 20 år sedan jag började skriva om framför allt hårdrock i Expressen. Ett par tusen texter senare kan jag konstatera att mycket har hänt på två decennier. I en tid då hårdrocken fyller våra största arenor och är det lätt att glömma att det inte alltid har varit så.
Även mitt Ozzy Osbourne-oflyt firar 20 år.
Trots att han åkte runt på vad som marknadsfördes som en avskedsturné fick han nöja sig med att uppträda på Cirkus i Stockholm. Varken förr eller senare har han varit så fantastisk som den kvällen den 24 februari 1992. "Ozzy i högform", löd rubriken dagen därpå. En av de fyra getingarna i betyget hade dock fallit bort och min roman till recension kortats ner till fem meningar.
Inte direkt någon drömdebut i Expressen.
Ozzy avbröt sin pensionering och blev en allt större publikdragare. För mig har han däremot förblivit en förbannelse.
1996 var så allt upplagt för den stora revanschen. Jag hade flugit till Florida för att göra världens pangartikel. Några månader tidigare hade Aftonbladet avslöjat att Ozzy är ett stort fan av Roxette och att Per Gessle ombetts skriva en låt till sin barndomsidol.
- Ozzy säger att han vill spela in låten till den "Greatest hits"-platta som han ska släppa härnäst, hade Gessle sagt.
I samma veva hade Expressens store sportkrönikör Mats Olsson gett ut romanen "De ensamma pojkarna". Med den medföljde ett album från det fiktiva bandet Lonely Boys, som Per Gessle och Nisse Hellberg från Wilmer X låg bakom. Med Lonely Boys-cd:n i handen klev jag in i logen i West Palm Beach och såg rubriken framför mig: "Ozzy hyllar Gessle och Expressens Mats Olsson". Leende förklarade jag hela historien för Ozzy. Som blev så förvirrat rasande som bara Ozzy kan bli.
- Vad babblar du om? Roxette, ett jävla popband?! Har jag aldrig hört och skulle aldrig jobba med.
Sedan åkte Lonely Boys-skivan i backen. Och med den hela min story. Som om det inte var nog fick jag mitt livs utskällning av hans fru Sharon, som anklagade mig för att ha skrivit att Ozzy live har en hemlig hjälpsångare. Att hon hade tagit fel på mig och en amerikan som hette Mark ville hon inte höra talas om.
Nästa intervju försvann spårlöst från bandet. Efter ytterligare en misslyckad telefonintervju - Ozzy missförstod en fråga och slängde på luren - insåg jag att när han är inblandad blir det aldrig riktigt som jag har tänkt mig.
När Ozzy i maj kommer till Stockholm Stadion håller jag mig därför på behörigt avstånd. Kanske springer jag då på Per Gessle på press- och vip-läktaren. Han är åtminstone ett Ozzy-fan, även om kärleken långt ifrån är besvarad.
