Dokumentärserien "Jag ska bli stjärna" kunde lika gärna hetat "Du ska bli stjärna". För det spelar ingen roll hur många gånger de medverkande föräldrarna intygar att det är barnen som vill träna typ dygnets alla vakna timmar - föräldrarna vill minst lika mycket och ofta mer.
Jag vet inte vilket som är värst: Att höra en pappa säga till sin son att han slutar röka om sonen vinner tre tävlingar, eller att höra en elvaåring deklarera att hon tänker satsa främst på USA i sin karriär.

Nej, alla behöver inte vara lika. Men barn behöver vara barn. Och barn som spelar tennis behöver inte en personlig styrketränare.
Serien riktar sig dock till vuxna, och mig ger den faktiskt något. Jag känner mig sund och avslappnad i mitt förhållande till mina barns aktiviteter. Och jag får lust att brodera "Det viktigaste är inte att vinna utan att deltaga" på alla gympapåsar jag hittar i hallen.
Däremot får jag inte lust att se den extra serien på TV4 Play om ytterligare några barn som ska drillas till stjärnor.

Julkalendern är redan sönderanalyserad enligt tradition, men jag måste hylla Eva Rydberg som skurken Gjerta. Hon är grym i ordets alla betydelser.
Årets kalender, "Superhjältejul", riktar sig till de yngre barnen, vilket är riktigt efter förra årets mer avancerade intrig. Mina barn har helt rätt ålder - 7,5 och 3 år - och de älskar de snälla superhjältarna.