Jag tycker att Rickard Olsson sa det rätt bra här i tidningen: det var inget revolutionerande tv-år som skulle belönas.
Desto svårare att göra gala.
Men ta mig sjutton om inte årets upplaga av "Kristallen" var den bästa någonsin.
Det VAR lite mer Emmy, lite Oscar, lite glammigare.
För min del hade det gärna fått vara ännu mer röd matta, ännu mer musik, men satsningen på prisutdelare var helt rätt.
Som Malin Åkerman!
Kanske var det för att hon hamnade efter Jan Myrdal, men snacka om att Hollywood-skådisen piffade upp.
Inte bara för att Malin Åkermans klänning är den enda man minns såhär efteråt, hennes ligg-passning till Peter Jihde och Ola Rapace var lysande.

Dessutom hade gårdagens gala något annat typiskt jänkigt: Tårar, och starka känslor.
Robert Aschberg hade full sjå att hålla machominen, Janne Josefsson hälsade till mamma i himlen, och Carina Berg var så hormonstinn att jag ett tag befarade att Lill-Luuk skulle komma där på scen (varför fanns inte Kristian vid sin frus sida några dagar före beräknad nedkomst?).
Själv grät jag också.
Det var när Anne Lundberg var på scen för att ta emot "Livs-stils"-priset för "Antikrundan" och kameran svepte förbi en kraftig kille på parkett.
George!
Han lever!
För oss som följde "Himlen kan vänta" förra vintern var det oerhört känslosamt att få se de levnadsglada cancer-patienterna från SVT:s dokumentärserie igen.
Nu måste det väl komma en uppföljning på "Himlen kan vänta" snart.

En som redan är klar för en ny omgång är Fredrik Skavlan.
Kung Fredrik.
Storslam direkt, och något säger mig att vi kommer att få dras med norrmannen en lång tid fram över.
Så det är lika bra vi lär oss:
Krokodil heter INTE "pansartax" på norska, haj heter inte "kjempetorsk" och banan är inte "guleböj", hur roligt det än låter.
Däremot stavas "suksess" just så.
Succé.