Jag tycker att Jenny Östergren beskrev det bra, att bloggen är som ett kärleksförhållande, efter ett tag kommer man till ett stadium där man slutar raka benen och ha sex mer än en gång på raken.
Man måste vilja ligga med sin blogg, så är det.
Helst ska man också visa på bild i bloggen vem man ligger med.
Det är ingen slump att de mest personliga bloggarna ("Se vad jag har på mig i dag" och "här äter ungarna spaghetti") har de flesta läsarna.
Men det finns en baksida med att hänga ut sig själv och sin familj på bloggen, då får man vara beredd på kommentarer som att ens näsa ser ut som en plog eller att ens barn verkar efterblivna.

Jag kan inte skylla på hatinlägg.
För mig uppkom fnurran när jag åkte till Danmark över påsk och hamnade i ett hus utan täckning på telefonen.
Vi hittade aldrig riktigt tillbaka till varandra.
Tre dagar utanför bloggosfären räckte för att jag skulle känna mig passé, ointresserad.
Så jag gör som Jenny Ö, Batra och de andra och tar en liten paus.
Det kanske låter drygt, men som krönikör för en tidning får man säga saker så det hörs ändå.
Det räcker som egokick. I alla fall för ett tag.
Och nej, jag kommer inte att börja twittra istället.