Ra-ta-ra-ta-ta. Vi vet hur det brukar börja vid det här laget, med ett steppkäckt litet nummer som visar varför det aldrig blev något av Rickard Olssons rockstjärnedrömmar, men påminner om att Marie Serneholt i ett annat liv reste jorden runt och försjöng åt Britney Spears.
Ingen kan säga annat än att Serneholt står stadigt på de där benen som börjar på jorden och slutar i himlen, men det känns som om programledaren har blivit lite stelare för varje vecka.
Det är synd, och frågan är hur mycket som är hennes "förtjänst" och manusförfattarnas.
- Jag kommer inte att gå in och improvisera, jag vill ha kontroll, sa Marie när jag intervjuade henne inför stor-premiären i Luleå.
Det är nog klokt att hålla i manuskorten, att gå in och freebejsa i landets största tv-produktion när man är så pass orutinerad hade kunnat sluta med pannkaka på riktigt.
Däremot undrar jag över de som skriver manus, stundtals är det beklämmande.
"Nu, artisten vars karriär bara är i sin linda... Linda!"
Allvarligt, det hade möjligtvis funkat på en som heter Olle.
Även om det inte Marie Serneholt som har skrivit "skämten" blir det hon som får stå där och verka forcerad.
Och så det här med klänningarna.
I början bytte Marie stassar hela tiden, nu kör hon samma hela kvällen, inte för att inte den lilla svarta i går var stunning (för det var den) men varför håller programledarna plötsligt igen?
Inte ens Rickard Olsson som det superproffs han är, lyckas att landa poängen där han svänger sig bland artisterna i green room (den där om Turning Torso och Alexander Bard är jag inte ens säker på att Bard fattade).
Som man minns det från tidigare år har programledarna vuxit i in i sina roller, tightat till kostymen, för att få den att sitta som en smäck runt vecka tre- fyra.
Så var det med Petra Mede för två år sen, och så var det med Christine Melzer och Måns Zelmerlöw förra året.
Vi vet ju att det finns där.
Så kom igen nu katter, det svänger ju!
När jag 14 år och intervjuade Backyard babies, var jag för att snacka småländska, sketarädd. Nu är jag glad att publiken vågade omfamna Nicke Borg.
Pingviner, benrangel, kill-bills. Kan vi inte bara strunta i vad deras kroppsstrumpor påminner om, och se till att Love Generation får sin rättmätiga plats i finalen.