En del av en kunde inte låta bli att njuta när gubben sattes på plats.

Leif Mannerström, som har gått och blivit så proppmätt på sistone, att det nästan börjar bli osmakligt.

- Jag är bättre på lite mer avancerade grejer (jaja).

- Jag lagar nästan alltid god mat, det är jag känd för (du säger det).

Så faller Mannerström på sin egen (perfekta) bearnaisesås.

- Det är det sämsta med hela det här upplägget, att någon måste åka hem, sa Christian Hellberg, den som såsade till den gamle och havet.

Jag är beredd att gå längre, och kalla det idiotiskt. Jag vidhåller att det borde ha gått att göra "Kockarnas kamp" utan utröstning, med nån form av poäng­system i stället.

Då är jag ändå både löjligt mycket tävlingsmänniska och rätt osentimental.

Att största profilen försvinner redan vecka två, måste betraktas som ett slags fiasko, det kan väl inte ha varit något som programchef Fredrik Arefark, kalkylerade med.

Man ska inte måla fan, men jag skulle bli förvånad om de 800 000 tittare som såg premiären är kvar nästa vecka.

Det finns fortfarande karismatiska kockar kvar, Stefano Catenacci (i sin lågmäldhet) Paul Svensson och Stefan Karlsson, men som det sas i programmet "140 kilo bullrig mysig jultomte, det kommer att märkas".

Även om Mannerströms buffliga attityd mest är ett spel så är hans syrliga kommentarer rätt uppfriskande, kanske nödvändiga, i denna oerhört hövliga och puttriga gryta.

Utan Mannerström blir "Kockarnas kamp" som havregrynsgröt utan salt. Som bea utan vinäger.

Inte oätligt, men bra mycket tråkigare.