Jag kan ärligt säga, när jag skummade igenom faktarutorna till årets "Robinson"-deltagare och läste "pojkvän" eller "flickvän" under civilstånd, tänkte jag: Jaja, nu ja, vänta bara.
Det gör mig förstås till en cynisk människa.
Men blind är jag inte.
Det har man ju förstått genom åren att den här ö-expeditionen är rena ormgropen.
En hel del flörtande har vi tittare fått ta del av, men det är väldigt mycket som har försiggått bortanför kamerorna.
Niklas Svenssons "Robinsonboken" (från 2004) skvallrade om ett hejdlöst tallande, även bland deltagare som hade familj hemma i Sverige.

Det var tydligen så utstuderat att det fanns ett knep att ta till om du upptäcktes med fingrarna i syltburken.
"Flera av dem satte i system att vråla "knulla", "kuk" och "balle" när kamerorna fångat något olämpligt på bild. Då visste man att SVT aldrig skulle våga sända."
Att det tänder till under förhållanden som en "Robinson"-inspelning är inget konstigt (eller "rycker i baguetten" som Jochen Schützdeller uttryckte det i 1998 års expedition).
Det var som när man var tonåring och åkte på gympaläger.
Alltid träffade man nån under den där veckan i Västervik som man blev kär i.
Är man dessutom hungrig, frusen, ensam och loppbiten...
Tyvärr fick vi inte se hur årets första romans mellan Mika Svensson och Michel Berendji utvecklade sig, eftersom Michel rök i första örådet.
Men djungeltrumman säger att det inte är slut med detta.
Det kommer mera löööve i "Robinson".
Frågan är bara hur mycket vi får se.