Jag har haft flera fina stunder i Globen.
Jag har hört Ulf Lundell sjunga "Rialto" så att nackhåren knorrar sig. Jag har sett Lena Ph jucka med ett mikrofonstativ, och jag har sett HV71 slå Djurgården i den ena viktiga matchen efter den andra.
Men jag har aldrig ALDRIG varit med om något som detta.

När Lady Gaga kommer ut på scen stassad i något som ser ut som min mormors gamla franslampa (som vi absolut inte fick röra) och kallar oss för sina små monster är jag på vippen att be en hysterisk brud på raden framför att tagga ner aaaaningens.
När jag inser att det är jag själv som skriker.

Det är helt o-fatt-bart att tänka att det här är samma tjej som liksom föstes fram av Gry Forssell i "Sommarkrysset" på Gröna Lund och rev av sin "Just dance" inför en publik fågelholkar som mest såg ut att undra vad det var för spektakel.
Två år och en miljard tittningar på YouTube senare är ALLA med noterna.
... ro mah ro-mah-mah...
Och alla vill vara spektakel.

En tjej har gått på konsert i limegrön gymnastikdräkt och slokhatt (enbart), en annan har sytt fast nitar på sin svarta spets-bh, en tredje försöker så gott det går att dansa på 17-centimeters-klackar till "Alejandro".
Om det är man eller kvinna går inte att säga. Och det spelar ingen roll. I Lady Gagas värld får man se ut hur som helst, man får vara som man vill.
Bitternissarna kan rabbla sig blå om att Lady Gaga är en etter porrigare kopia av Madonna, är inte det ett schysst budskap, så säg? Var som du vill, kom som du är.

Gaga ooh-la-la!
Två timmar och två minuter, aldrig har väl tiden gått så fort.
Lady Gaga leaves the building, säger för sjunde gången att hon älskar oss, och vi tror henne för sjunde gången.
Men ingen vill bli utsläppt från den monsterkäft där världens hetaste popprinsessa har hållit oss fångna.
Jag behåller brallorna på, jag gör ju det.
Men innan jag lämnar Globen, och när jag tror att ingen ser, smyger jag fram och köper en T-shirt med Gaga-tryck: "I am a free bitch".
För det är så jag känner mig.