Kvinnor Cannes, har det låtit under denna den 64:e upplaga av den tjusigaste filmfestivalen.
Och visst, rekordmånga kvinnliga regissörer har i år chansen att vinna Guldpalmen (fyra av tjugo, big wow).
I själva verket är det fortfarande männen som har de tunga rollerna och som brer ut sig presskonferenserna.
Ett undantag, och det är "Melancholia".
I Lars von Triers filmer är det kvinnorna som har de största rollerna, som briljerar och som tillåts spela ut hela sina register.
Kirsten Dunst, som i alla fall jag (fördomsfullt) hade Hollywood-stämplat som tämligen lättviktig, gör en helt makalös prestation som deprimerade Justine i "Melancholia". Totalt avskalat, mentalt naken.
Männen är attribut.
Jag vill inte förringa Alexander Skarsgårds insats, han var bra, men själva hans uppgift var att verka pantad och blond bredvid Dunst och Charlotte Gainsbourg.
Kirsten sa i går att det inte finns någon regissör i världen som skriver och gör roller för kvinnor som Lars von Trier.
- Där man får vara ful och fullständigt galen.
För så ska ju kvinnor inte vara.
När jag träffade Woody Allen förra veckan frågade jag varför han alltid har sexiga kvinnor i sina filmer, han hade själv sagt att Rachel McAdams och Carla Bruni fick rollerna i "Midnight in Paris" för att de var sexiga, svarade han:
- Det är en av de saker jag tittar på. Även den mest mediokra skådespelerska kan vara sexig, sexappeal är väldigt viktigt för mig.
De kvinnliga skådisarna i sin tur säljer sig billigt, tar våp-rollen, bara för att få jobba med Woody Allen.
Det är lite sorgligt, mycket gubbigt.
Och det är också därför Lars von Trier är viktig.