Jag glömmer aldrig Paula Glantz ögon.
Paula Glantz, för er som har förträngt, blev tvåa i allra första säsongen av "Big Brother", för elva år sen.
När hon släpptes ut efter 100 dagars isolering hade hon ingen aning om vad som väntade, röd matta, hundratals skrikande "fans" och blixtrar rakt i ansiktet.
Chocken var total, hon flippade, skrek, var okontaktbar och tappade talförmågan.
Det var för att prata klarspråk, ingen hemma.

När TV11 nu har dammat av Kanal 5:s gamla realityskepp vet deltagarna exakt vad de ger sig in på, de förväntar sig en röd matta (goddammit) om de så kommer ut efter sex dagar.
De bajsar gladeligen med öppen dörr, halsar sprit ur flaska och bjuder på sexy-time under täcket.
Kamerorna är inget problem, det är för att synas som de är med.
Och ändå har de inte alls insett vidden av uppoffringen.
Den sociala världen av i dag ser totalt annorlunda ut mot 2000 när Paula Glantz checkade in i "Big Brother".
För en generation som inte vet att tidningar kan göras av papper och där väckarklockan och hela livet finns i en mobiltelefon, säger det sig självt att det är en enorm omställning att plötsligt inte ens kunna skicka ett sms.
Nu säger jag inte att det är avsaknaden av Twitter som har gjort att deltagarna flyr "Big Brother", det verkar tyvärr allvarligare än så.
Och det väcker frågor om castingen.
Programchefen Anton Glanzelius sa inför premiären att man har sökt andra personlighetstyper än tidigare.
- De måste ha ett djup så att man orkar engagera sig i deras liv under många veckor.
Djup som i... psykiskt känslig?
När det inte känns lika spännande med guppande täcken längre, går det att göra tv av nedbrutna människor och tomma blickar?
Det är i alla fall så "Big Brother" anno 2011 har presenterat sig.
En kille ligger på sjukhus och man undrar hur långt TV11 tycker att det är okej att gå.
För 245 000 tittare.