Ibland när ungarna trilskas som allra jävligast med overallerna på morgonen, brukar jag tänka på Kjerstin Dellert och Jonas Gardell.

Primadonnorna på slottet, barnrumporna.

När lunchen inte föll fru Dellert om nosen travade hon ut på stan, köpte ett halvt kilo kräftor och ställde sig i en blomsterrabatt och läste Svensk Damtidning (för att hon "älskade att läsa om sig själv").

Jonas Gardell var konstant kränkt och gick runt och kastade fioler och glas, och visade mycket demonstrativt vad han tyckte om "kärringen" Dellert genom att stoppa fingrarna i öronen när hon sjöng.

Haha, drama!

Det var tredje säsongen av "Stjärnorna på slottet" och SVT-succén kändes fortfarande pigg och fräsch.

Nu tuggar vi in på sjunde årgången och det krävs betydligt mer för att tv-tittaren ska bli överraskad.

Konkurrensen från program som "Så mycket bättre", "Skavlan", "Hellenius hörna" och allsköns alla tv-soffor, är mastodontartad, och den folkkära kändis som plockar ut en tofs-nyckel till ett gemak på tv-slottet 2012, måste verkligen vara beredd att öppna kranarna på full sprut.

Men, hur många tv-tårar orkar vi?

Det är klart att man vill höra starka personliga historier, men skådespelare är världsmästare på att snörvla på beställning och att höra en efter en tala ut om tonårsfyllor och kärlekslösa uppväxter (allt med en kamera på en meters avstånd) - för att senare på kvällen samlas i en Amarone-doftande gruppkram...

Ibland kan det kännas FÖR regisserat.

Det är därför det känns så skönt att Claes Malmberg och Robert Gustafsson är med.

Efter primadonnorna på slottet, nu kommer bonntölparna.

Värstingen Ronny Jönsson från Mölndalsbro möter dansbands-Roland Järverup från Värmland.

Det lovar åtminstone; mindre gråtsoppa, mer flamberad fläskfilé, "saftig, god och dryg".

Kan man få en klunk Klorin till?