Jag minns fortfarande den inramade förstoringen på min klasskompis Jojos rum.

Hennes morbror eller om det var farbror, var fotograf och hade plåtat Michael Jackson när han spelade på Eriksbergsvarvet i Göteborg 1988.

- Tjejer, ni MÅSTE se Michael Jackson live, sa morfarbrorn.

Jag gjorde aldrig det.

Och det kan fortfarande gräma mig att det inte blev nåt av resan till London, även om Jackson inte hade varit skuggan av skuggan av sitt popkungiga jag på avskedsturnén.

Vissa artister ska bara upplevas live.

Som Bruce Springsteen.

Jag såg honom två gånger i Italien i veckan, och herregud!

Spelningen på Stadio Artemio Franchi i Florens var det mest religösa jag har upplevt sen jag döpte mig.

Tre och tjugo i fullständigt ösregn (tänk sextums spik slash syndaflod) män som slet av sig sina T-shirts och dansade nakna, flickor med svart mascara i hela ansiktet, och mitt i allt en Bruce som gjorde ALLT för att värma sin publik.

- You are fucking die-hards! skrek han, grabbade ett paraply, dansade Gene Kelly-steg och räknande igång en nionde extralåt ("Who'll stop the rain", så lämpligt).

Vi kan såklart hoppas att Springsteen kommer till Sverige flera gånger till, han fyller 63 och har en fysisk form som andra superstjärnor inte ens kan operera sig till.

Men, man vet aldrig.

"Wrecking ball"-turnén genomsyras av sorgen efter E Streets "Big man", Bruces hyllning av Clarence Clemons i "Tenth Avenue freeze-out" är magnifik, förlusten påtaglig.

Den dag (åh hemska) som Bruce Springsteen inte finns längre, vill man vara en av dem som säger:

- Jag såg Springsteen live.

Jag lovar.

Och det får gärna regna i Göteborg.

ROOS HETA LISTA

1. Bruce Springsteen

Låtlistorna i Florens och Trieste gick inte ­heller av för hackor. "Tougher than the rest" och "Incident on 57th Street" får man fortsätta att drömma om... men "Youngstown!" "Thunder road!" "No Surrender!" "The River!" "Land of hope and dreams!" Halleluja.

2. Måns Zelmerlöw

Hellre skägg än fluga, om man nu måste välja.

3. Mauro och Sarah

Efter 24 år i ett nattöppet hörn, äntligen har Mauro Scocco fått sin Sarah (fast ni vet att det var Dramaten-skådisen Elin Klinga han sjöng om va...?) Att Mauro gör platta ihop med Sarah Dawn Finer låter som mycket ljuv musik.

4. Ebba von Sydow

När gubbdebatten rasade som värst på SVT tänkte jag: Må Ebba von Sydow komma tillbaka fort från mammaledighet. Nu visar SVT igen vem som är stjärnhästen de satsar på, efter prinsessbröllop- och dop, nu ska gamla Expressen-kollegan programleda sändningen från OS-invigningen i London. Go Ebba!

5. Sommarpratarna

Första känslan var jaha, men nu jag har i alla fall hittat några program av "Sommar i P1" som jag definitivt inte missar: Daniel Ek (Spotify), Petter Stordalen (hotellkungen) Johanna och Klara Söderberg (First Aid Kit - känns som bra musik i det programmet också...) Eskil Erlandsson (roliga landsbygdsministern) och Henrik Dorsin (roligast). Anja Pärson såklart.

INTE ENS NÄRA...

... Rafael Edholm

Jag var tvungen att läsa intervjun med Rafael Edholm i nättidningen Moviezine, om och om igen.

"Man får nästan be om ursäkt för att man är man och vill göra film. På sätt och vis vore det skönt om man instiftade en manlig festival med manligt pris, så man slapp be om ursäkt. Att slippa skämmas för sitt kön".

Skämtar han med oss aprillo?

Vad menar Rafael Edholm?

För en festival för bara män finns ju redan.

Cannes heter den.