Gårdagens storfilm här i Cannes var "The Tree of life" av amerikanen Terrence Malick, och sällan har filmpalatset skådat en värre rusning. Grand Théâtre Lumière med sina 2 400 platser var knökfull, det fick till och med ordnas extravisning i en jättelik tältbiograf.
Att förväntningarna var så sky high berodde på två saker: Huvudrollerna spelas av Brad Pitt och Sean Penn.
Regissören Malick har bara kommit med fyra filmer på 38 år (varav "Den tunna röda linjen" är en).

Varje gång när tävlingsbidragen har visats följer röda-mattan-promenad och presskonferens. Men på pressisen i går gapade två stolar tomma: Sean Penns och Terrence Malicks. "De hade fått annat för sig" och "kunde inte komma", mumlades det ursäktande och den amerikanske reportern bredvid mig fnissade:
- Ssss, som vanligt så.
Men vaddå inte kunde komma?
Vaddå annat för sig?

Det är verkligen ingen journalistisk rättighet att de människor man bevakar ska vara käcka och glada och tillgängliga när man själv önskar.
Men är man en av de tjugo regissörer som har blivit utvald att vara med och tävla om Guldpalmen i världens största filmgala, och ska ta trettio minuter för att svara på frågor om sin film, då kan man väl fasen pallra sig dit.
I stället fick Brad Pitt och motspelerskan Jessica Chastain sitta och replikera så gott de kunde.
Hur de TROR att Malick tänkte när han gjorde si, hur Mr Pitt skulle GISSA att regissören hade tänkt sig hans roll.
Fullständigt absurt.
Men gudarna ska veta att Brad Pitt försökte.

Jag får ofta frågan om hur den och den stjärnan är, och nu låter det som att jag har träffat både kreti och pleti.
Jag är såklart inte tjenis med Brad Pitt, däremot har jag varit på ett antal presskonferenser med den amerikanske superstjärnan, och det har alltid sett likadant ut.

Brad Pitt är ett under av charm och proffsighet, han svarar hövligt (och rätt roligt) på alla frågor, ler i fotografernas kameror och stannar längst av alla och skriver autografer (jodå, filmjournalisterna viftar med sina block). Sen kanske han stänger dörren och svär "jävla idioter", vad vet jag. Men han håller i alla fall god min och bjuder till.
Det är jag glad för.
Och något säger mig att det är roligare att vara stjärna på det sättet också.