Ibland tycker jag nästan synd om de mindre kommer­siella kanalerna, det spelar ingen roll vad de gör.
Flyger in Uri Geller för att böja skedar, pyntar Tommy Körberg stora pengar för att coacha i "True talent" och snor åt sig fullblodsproffset Adam Alsing för att göra pigg eftermiddags-show.
Så är det ändå ingen som tittar.

"Svenska Hollywoodfruar" är en av TV3:s största succéer och har fortfarande mest publik i veckan, det är begripligt att de karvar i de redan karvade överklasskvinnorna.
Så vi får lite att skratta åt, inte med. Och hela tiden spetsas det lite till, twistas ett varv extra.
Man kan tycka vad man vill om ungdomar som dricker sig medvetslösa och har sex med tv-kameror i Båstad, Tylösand eller i ett Big Brother-hus, men de är, åtminstone i lagens namn, vuxna nog att bestämma vad de gör med sina liv. Samma med Hollywoodfruarna.
Att Gunilla Persson har gått med på att framställas som bindgalen på tv, en som hävdar att det är gud som gör att hennes dotter kräks, borde vara hennes business.
Men nu är det ju så att det är ett barn i kläm, en ­nioårig, redan mobbad flicka.
Gunilla Persson kan säga hur många gånger som helst att Erika verkligen VILL sjunga "Over the rainbow" tills hon spyr, att hon EGENTLIGEN är ett lyckligt barn.
Så länge dotterns ögon säger nåt helt annat och det är den bilden som TV3 väljer att klippa ihop och kabla ut, så är det ett problem.

Barn som mår dåligt är inte ­underhållning. De ska aldrig ­behöva vara nåt sorgligt bete i jakten på tittarsiffror.
Har inte Gunilla Persson vett att fatta det så önskar man ju att någon på TV3 skulle dra öronen åt sig.
Men icke.
I stället fortsätter man att vrida lite till och tuta i sina medarbetare att de gör "legendarisk tv"?
Legendarisk!
Sorgligt är vad det är.