Till att börja med vill jag rikta ett tack till alla högre makter som gjorde att talangen Isak Danielsson, 15, gick vidare. Hans husdjurshöns hemmavid kanske slutar i en allhelgonamiddag med kokt potatis och gelé, men även de kan nog unna husse att vara i Stockholm och tävla i "X factor" hela hösten (förhoppningsvis).

Annars var det plågsamt att behöva se den sista utgallringen.

När Orup, Ison och Andreas sitter tillbakalutade och skickar hem folk med proffsiga motiveringar och självsäkra tonlägen, blir det med ens tydligt hur allt är tänkt: tv-produktionen har under något skönt spånmöte kommit fram till att det "vore bra om den enda tjejen i juryn kan vara lite blödig".

Sedan finner sig Marie Serneholt i det och sitter där och darrar på rösten, sjåpar sig med händerna för ansiktet och tjoar på ett amerikanskt vis när hon får skicka någon vidare.

Den typen av falskhet brukar vara reserverade till dokusåpor där en halv miljon kronor står på spel. Eller under den kategori av unkna påhittade egenskaper som är typiskt "tjejiga".

Vad vi såg var ett skådespel i hur ett tv-produktionsbolag tror att tjejer i en maktposition brukar uppföra sig.

I huvudrollen som den kvinnliga chefen, som ändå inte kan låta bli att gråta när beslut ska fattas: Marie Serneholt.

Nej tack. Tv-produktionen kan med omedelbar verkan lämna in sin avskedsansökan som regissör och gå en ABF-kurs i hur ledande kvinnliga makthavare arbetar (eller grundkursen i sunt förnuft).

Däremot var det festligt att både Molly Sandén-lillasystern Frida och Eric Saade-lookaliken Oscar Zia gick vidare. Nu har man bara lite panik för att de ska bli ihop och skapa en kosmisk krock som Molly Sandén och Eric Saade, version 2.0.